Idag fick jag och Jakob gå på föräldrakurs. Vi var totalt 6 st par. Ganska intressant info men sjukt nervöst att sitta och presentera sig och diskutera olika frågor med okänt folk. De som känner mig vet att jag tycker att det är väldigt jobbigt med sådana tillställningar. Samtidigt vill man ju lära känna folk i samma situation och skapa kontakter. Men det gick bra trots allt och man fick dela upp sig 4 och 4 och skriva frågor som man hade både nu innan förlossningen, om förlossningen men även frågor man har efter förlossningen. Barnmorskan gick sedan igenom lapp för lapp i gruppen och besvarade frågorna. Det är vi i gruppen som tillsammans får skapa innehållet.

Annars känns det som om man är allmänt sönderstressad och det är fullt upp, mest på jobbfronten. Jag har ju vikariat t o m sista september och har "fått äran" att startat ett projekt som jag måste slutföra innan jag slutar eftersom jag är den enda som kan det i dagsläget. Jag blir bara inbokad på fler och fler möten och får bara fler och fler uppgifter som måste slutföras. För en "vanlig Svensson" kanske det inte är så mycket men för mig som är en sådan sjuklig prestationsmänniska (som tror att jag bara duger om jag presterar bra) blir det för mäktigt och jag tappar totalt glädjen i det jag håller på med. Vissa dagar känns det överjävligt och jag undrar hur jag ska kunna ro i land allt med mig själv i behåll och vissa dagar känns det lite bättre.

Idag ville chefen att jag skulle boka in två eftermiddagar då jag kan utbilda dem som ska ta över detta på respektive enhet sen. Jag - utbildare? Det vände sig i magen vid blotta tanken att jag ska hålla i en utbildning, speciellt i det här skicket. Sönderstressad och "folkskygg". Hatar att stå i centrum. Det känns verkligen som ett hån från ovan att jag ska göra detta. Är det ytterligare en prövning för mig som jag måste genomgå eller är det ödets ironi?

Allt detta stjäl så mycket energi av mig så jag glömmer helt bort att förbereda mig på att bli mamma och varva ner inför förlossningen. Tipsen jag får från barnmorskan med andningsövningar/avkoppling etc blir ytterligare en "jobbig läxa" att genomföra och jag känner mig sjukt omotiverad och likgiltig inför alla övningar. 

Barnmorskan och min läkare har gett mig möjligheten att börja medicinera (vilket jag inte vill då det kan medföra risker för barnet) eller att jag blir sjukskriven. Hur jag än gör känns det som om det blir fel. Det är fel att pressa sig själv så till den yttersta grad så att man är utbränd lagom till förlossningen och till det nya skedet i mitt liv som mamma, och det känns fel att ta "den enkla vägen ut" och avsluta det "fult" genom att sjukskriva mig. Jag kommer ju att grubbla och känna mig dålig över det i en evighet om jag gör det valet.

Jag servar ju många enhetschefer men även en vårdchef och en verksamhetschef i detta projekt och det känns inte bra. Om jag avslutar alltihop ofullständigt och sjukskriver mig kommer jag aldrig att bli anställd om det väl skulle dyka upp en tjänst. Det känns som om jag skulle bli "bandlyst" och att de inte skulle vilja satsa på mig en gång till om jag valde att sjukskriva mig. De "litar" på mig att jag gör klart detta och säger att de är så nöjda med mig och att jag gör ett bra jobb. De räknar med mig, jag vill inte göra dem besvikna, men de skulle bara veta hur jag känner och mår innerst inne    Jag visar ju aldrig utåt hur jag mår utan lägger alltid på mitt bredaste leende och vill visa mig framåt och "alert" trots att jag inombords känner mig som rena rama motsatsen. Därför tror jag att folk kan ha svårt att tro att jag verkligen känner såhär, det skulle vara en chock för dem om de fick veta. 

Jag ska dessutom på ett basenhetsledningsmöte nästa vecka och visa upp vad jag har gjort än så länge i projektet. Det kommer att sitta folk från basenhetsledningen, enhetschefer, läkare, verksamhetschef, vårdchef, sektionschef - ja ALLA med högre status än mig. Jag vet inte hur jag ska överleva den dagen. På något sätt går man som på autopilot och kliver utanför sin kropp när man blir satt i sådana situationer. 

Sådär, nu har jag fått lätta på hjärtat lite och skriva av mig om mitt liv just nu som tyvärr inte är en dans på rosor. 

Bild: google.se

 

Sara

27 augusti 2012 18:52

Förstår att det känns tufft! Du kan inte gå ner i tid då, iaf till 75%? Bli sjukskriven 25%.. Då hinner du ju avsluta det du påbörjat och lämna med flaggan i topp! Utbildningen för 2pers fixar du utan problem, är ni bara två kan ni ju sitta ner och typ prata:-) dagen där med cheferna hade jag också varit nervös för men det fixar du galant! Kommer kännas bra efter du har klarat det!

Emelie Wärja

28 augusti 2012 17:14

De har föreslagit både att jobba deltid för mig och hel sjukskrivning.Det jobbiga med om jag blir sjukskriven en viss procent är ju att folk kommer att fråga varför jag e sjukskriven en viss procent och det är jobbigt att förklara varför då det är en psykisk åkomma. Både chefen och mina kollegor kommer att se vad det står i mitt intyg :(...Det kommer inte bara två på utbildningen tyvärr, skrev jag det?

 

Sara

30 augusti 2012 19:21

Oj nä var jag som läste fel. Funkar inte heller hundra just nu efter intensiva tentaveckor och ångestladdad inskoning!;-)

Men du kan inte skylla på graviditeten? Säga att du är stressad med mycket sammandragningar eller så! Att du får ont i kroppen av allt stillasittande osv. Eller helt enkelt ärligt säga till chefen som det är, att allt muntligt framställnde stressar dig sjukt mycket och att du har nog med graviditeten...

Emelie Wärja

7 september 2012 07:35

Hahahaha okej =)
Jo visst, det bästa skulle ha varit att lägga alla korten på bordet och säga som det är, men jag kan bara inte. Att det ska vara så svårt att säga men det känns så himla skamset och skämmigt på något sätt och därför tiger jag helst. Men det ska nog lösa sig hoppas jag. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Funderar starkt på att flytta bloggen till wordpress eller någon annan sida där man kan blogga via mobilen. Bloggar man via mobilen på den här sidan kan man inte ladda upp bilder, skitdåligt! För vad är en blogg utan bilder? Nuförtiden använder man j...

Jag läste på en blogg om en tjej som hela tiden får kommentarer efter graviditeten att hon är för smal, borde äta mer etc. Varför är folk så frispråkiga då en person är smal/för smal eller vad man nu vill kalla det? Jag anser inte att folk är lika fr...

Min kille blir bara större och större och jag blir bara stoltare och stoltare :)     Här har jag "tvingat" på lillskit en rosa, svinsnygg dress som han fått ärva av kusin Ebba. MEN det finns väl inget som heter "pojk- eller flickfärger"? ;-) ...

Jag är så sjuuukt arg på en grej. De som känner mig vet hur herrans många gånger och år jag har sökt till omvårdnadsutbildningen UTAN att ha blivit antagen. Jag har skrivit personliga brev, pratat flera gånger med studievägledare och rektorer, sökt d...

Igår gjorde jag entré på Växhuset med Ronja och hennes lille Harry :-) Vi saknade såklart den tredje i ligan - Sanna med hennes lilla Sabina, med de har tyvärr haft sjukstuga, men de får lov att följa med nästa gång :-). Det var en massa andra barn o...