I onsdagskväll upptäckte jag att Dylan var väldigt varm. Vi tog tempen och kollade och han hade 39 graders feber! Paniken utböt sig. Har ju hört flera gånger att barn under 3 månader "inte ska ha feber". Ringde 1177 och rådfrågade och kvinnan där tyckte vi skulle fara in. Jag försökte svara på frågor hon ställde med gråt i rösten. Kunde knappt prata. Vi packade fort ihop oss och åkte in till akuten. Det var inte kul att komma in dit där det var smockat med folk och en hög smittorisk. Jakob skyndade sig att haffa en vårdpersonal och sa att vi har med oss ett spädbarn som har hög feber och undrade om de har någon slags förtur och att vi inte kan sitta i folksamlingen i väntrummet då det är en smittorisk för Dylan.

Vi fick gå in bakom ett skynke. Mycket det hjälper?!?!??! Nåväl, en läkare kom och undersökte Dylan och sa att han andades ganska snabbt där ett tag. "Vadå, vad betyder det?!?!?!" frågade jag oroat. "Det kan vara någon förkylning, eller något i luftvägarna, men i det stora hela ser värdena bra ut, bra puls, regelbunden andning". Sedan sa han att vi fick vänta ett tag och gick iväg. Mmm vi fick vänta över en timme. Jag vet ju att de har mycket att göra på akuten men kunde ändå inte låta bli att störa mig, speciellt inte då det gäller MITT barn!

Efter all väntan kom en kvinnlig underläkare och skulle undersöka Dylan. Vi fick förflytta oss till ett undersökningsrum. Hon kollade reflexer, öron, mun, ögon, lyssnade på hjärta osv. Sedan sa hon att de måste sticka honom och kolla sänkan. Här ville jag börja grina, skulle det verkligen vara nödvändigt att sticka honom, stick mig istället!! Ungefär...Han piggnade till efter ett tag och blev glad och sprallig. Då kommer en manlig och kvinnlig vårdpersonal in. Kvinnan tar tag i Dylans hand och börjar "smiska" på den för att få fram blodådror. Då fick jag ont i hjärtat. Skulle de sticka honom utan någon sockerlösning då han var helt glad och sedan sitta och försöka hålla fast hans arm medan de skulle tömma honom på blod??!! Jag blev arg, fick lite panik och ville gråta samtidigt. Sedan sa kvinnan "nej, det här får en barnläkare göra" och så rusa de ut ur rummet. 

Efter att han hade fått en supp i rumpan fick vi gå över till barnavdelningen och fick ett rum att spendera natten i. Vi fick höra att det går vinterkräksjukan på avdelningen. Kul igen!!! Ska han bli utsatt för att smittas av det också? Det kom in en kvinna med en massa grejer för att sticka Dylan och jag ville börja grina igen. Hon sa att hon skulle sticka i stortån. Jag sa att jag ville amma honom medans så kanske han inte blir så ledsen men hon tyckte inte att det var en bra idé eftersom då kan han få för sig att amma gör ont. Ooookey??? Hon stack honom och han började såklart hysteriskt grina, sedan tröck hon på tån hela tiden för att tömma ut blod i ett rör och han fortsatte protestera och sparka med benen. Efter ett tag sa hon "nu kan du trösta honom". Jag slet fram bröstet och han sög tag men var upprörd mellan varven. Efter ytterligare en stund då hon klämt i ca 10 min på hans stortå säger hon "jag tror jag måste sticka igen". Hon valde andra stortån och stack och allt började om igen. Nu var jag både trött, led med Dylan, förbannad - ja allt på samma gång. Kunde inte hålla emot utan började tjuta så att snoret rann och droppade ner på Dylans body! =D...Kvinnan frågade "tycker du att det är jobbigt då jag håller på?" "Mmmm" fick jag ur mig "och att han är så ledsen". Efter ett herrans klämmande och stickande hade hon fått sitt rör men var osäker på om det var tillräckligt med blod men skulle prova analysera iaf. Sänkan var normal fick vi sedan veta.

Vi fick alla tre dela på en liiiiten säng den natten. De hade en spjälsäng men Dylan har inte vant sig att sova själv ännu, vi har försökt men han bara vaknar hela tiden ;). På morgonen kom de in och väckte oss och sa att de behövde sticka honom igen och kolla om sänkan gått upp. "Inte igeeeeen" kände jag. De skulle dessutom göra det då han sov som djupast, snacka om hemskt uppvaknande! Den här gången ville de prova ett finger. De stack honom och han började hysteriskt att protestera medan de höll fast hans arm!?!?! Jag tyckte det var så oprofessionellt, ytterligare igen - VARFÖR GER MAN INTE SOCKERLÖSNING PÅ EN NAPP SAMTIDIGT? som på pku-provet! Då gick allting galant. Klart att det gör ont för honom och att han blir ledsen då han blir stucken och fasthållen, det är ett barn!! Ett spädbarn dessutom!!! Det går inte att förklara och resonera med honom.

De fick inte nog med blod och sa det klassiska "vi måste sticka honom igen". De tog ena stortån som han redan blivit stucken i! Han fortsatte grina och jag ville bara trösta honom hela tiden. "Kan jag amma honom?" frågade jag. "Nä vi vill kolla en vikt sedan innan du matar honom" HAPP, ska jag inte få trösta mitt barn, ska han ligga och skrika medan de klämmer ut blod och sticker honom?!?!?! Nu var det dags att börja grina igen som dagen innan så att jag och Dylan grinade i kapp. "Oj, blir du ledsen?" frågar den ena av dem. Hon säger till Jakob "pappan måste trösta mamman här".

Efter mycket bökande var provet taget och nu skulle vi dessutom klä av han och lägga han på en våg LEDSEN. Jag har aldrig varit så jäkla stressad och mått så dåligt. Dör inombords då han är ledsen. Han hade gått upp sedan sista BVC-besöket och väger nu 5200 g, d v s 2 kg upp sedan födseln ungefär haha! Provsvaret kom och hans sänka var inte förhöjd  nu heller och de kunde inte se tecken på intorkning eller något annat allvarligt. Lade även en kompress i blöjan för att se om han hade bakterier i urinen, men icke det. Grönt kort så vi fick åka hem med vaksamma ögon. 

Nu har han inte haft mer feber sedan vi kom hem men har varit lite kinkig och inte ätit lika mycket som innan, men han håller väl på att återhämta sig antar jag. Nu ligger han på matbordet i "vagnkorgen" eller vad man kallar det  och sprattlar och ger ifrån sig olika ljud. GULL!  

Min sjukling =(

Här är jag hemma och har piggat på mig =)

Känner att jag måste skärpa till mig och ladda in korten vi har i systemkameran iställlet för att sitta och ladda in "kassa" eller sämre bilder från mobilkameran, MEN det är alltid enklare och går fortare att göra det ;-) och eftersom jag inte har all tid i världen blir det mest den varianten haha. I helgen tänkte jag att vi skulle göra ett ryck och ladda in bilder, skriva ut på fotopapper och även skicka in och beställa lite foton, både förstoringar men man kan även göra bildböcker och annat skoj.

  '

Har jag svårt att fokusera blicken eller vad? Söthjärta!   

Dylan har börjat vara mer vaken och ger ifrån sig "glädjetjut" eller vad man ska kalla det. Han ser himla glad ut och det låter som om han försöker prata. Då smälter jag verkligen, det är så sött! Han har dock fått utslag i ansiktet nu, på båda kinderna och lite bakom nacken, jag hoppas verkligen inte att det är en reaktion på mjölken utan bara hederliga betydelselösa eksem. Vi får se till så det inte blir värre. Han har ju iaf blivit mycket lugnare nu och är väldigt glad och sprallig emellanåt ;-)

Själv känner jag att jag skulle vilja börja träna ordentligt, styrketräning helst. Känns som om varenda muskel i kroppen har förtvinat och magen är som en mjuk bulldeg. Visst, den har gått ihop sig väldigt bra efter graviditeten men det finns ju inte tillstymmelse till någon muskel och jag är svag som fasen i bålen. Pallar inte göra plankan mer än några sekunder så faller jag ihop. Tragiskt! Måste bli ändring på det men inspirationen och motivationen är inte på topp. Vem ska se mig och vem ska jag visa upp mig för då jag går hemma och är mammaledig? Hahahaha...Jag kan ju sitta och gömma mig inne hela dagarna, då är det ju lätt att slippa göra någonting åt hösäcken till kropp :D

I lördags tog Jakob Dylan under dagen och jag var och shoppade. Fan vad jag NJÖT! Gick vilt till i butikerna och det slutade med att jag var några tusenlappar fattigare. Kändes dock roligt att ha lite nya kläder och jag fick mersmak. Shopping är bland det största nöjet jag vet och under graviditeten har det inte blivit så mycket av den varan. Nu måste jag ju ta igen allting. Hehe..

Lilla shoppinghögen - detta var bara uppvärmningen   

Idag blir lilla Dylan (eller ska jag kanske säga stora?) *trumvirvel* EN MÅNAD!!! Behöver jag säga att tiden går fort? Nepp, för det vet vi alla redan. Hiskeligt fort. Men jag måste säga att det känns bra att han blir lite äldre nu så att han inte känns som ett litet litet bräckligt spädbarn som när han kom ut på förlossningen. Då var man hela tiden orolig som fasen och kollade andningen, färgen etc precis som om man trodde att han skulle kollavippa närsomhelst  Men nu har han lagt på sig massor (vägde in på 4800g igår!). Han går upp en månadsvikt varje vecka på ca 500g, lilltjockis!   Det är för att han är så sjukt matglad, precis som mor sin, och det är förmodligen hans glupskhet som leder till en massa luft och gaser i magen= kolikbebis= ledsen och trött mamma= orolig. MEN de på BVC tror inte han är allergisk mot mjölk och det tror jag faktiskt inte heller längre måste jag säga.

Igår sov han nästan hela dagen och hela natten, förutom alla många och långa matstunder då, men hade det varit mjölkallergi hade han ju även varit vaken och skrikit på nätterna men det gör han inte till sina föräldrars stora glädje. Hoppas det håller i sig med sovande nätter. Orkar inte med något nattvak med ledsen bebis hehe. 

Idag ska vännen Jonna komma förbi och kolla på Dyllis och jag hoppas att han sköter sig. Det är alltid extra stressigt om han ska freaka ur då man har besök. Då kan man ju varken få en syl i vädret och stressen skjuter i höjden så det känns inte roligt. Men han brukar faktiskt slumra då gäster är på besök. Tror att det är för att det blir andra röster i hemmet och lite liv och rörelse, det får ICKET bli för tyst. Många tror inte riktigt på att vi har en skrikbebis eftersom han ofta har varit så lugn då de varit förbi. Var här 24/7 säger jag bara hahahaha...Han brukar sätta igång  lagom då gästerna farit. 

Jag hade även tänkt hinna med en promenad idag, då har jag promenerat alla dagar denna vecka. Duktigt! Han gillar vagnen och somnar alltid i den. Men några gånger då jag har varit halvvägs runt sjön har han börjat skruva på sig precis som om han ska vakna och då får jag alltid lite panik och tänker "för guds skull vakna inte nuuuuu!". Ingen hit att få en vaknande, hungrig bebis halvvägs hemifrån. Ska man kuta hem med vagnen då? Jag brukar ha med mig en flaska med ersättning på promenaderna utifall att. Det går ju dock mindre smidigt att mata han om han vaknar ute. 

Nu hör jag att han knorrar i sovrummet. Gotta go!

Det måste vara sjukt ledsamt, tjatigt och gnatigt att läsa om mitt gnäll om detta med att Dylan grinar och skriker mycket, men just nu cirkulerar hela mitt liv runt detta. Jag känner mig som världens sämsta mamma som erkänner att jag nästan inte orkar med det här. Nu på morgonen (än så länge) känns det bra. Just nu sover han. Men större delen av förmiddagen igår, eftermiddagen och HELA kvällen grät och skrek han igår. Jag höll fullkomligt på att bryta ihop. Ringde till Jakob 30 min innan han skulle sluta och sa att "nu får du komma, jag dör!". Han kom hem och tog över och jag däckade i soffan till Dylans skrik (då ÄR man trött då man kan sova till gallskrik). Vaknade någon timme senare och var fortfarande zombie. Dylan fortsatte grina och Jakob gick runt och vaggade honom i famnen, kollade om han ville ha mat, kollade blöjan, badade honom, gav honom magmassage...INGENTING hjälpte. Tillslut bröt jag fullständigt ihop, låg som ett kolli i sängen och bara grät. Det är fruktansvärt att inte veta vad som är på tok. Är det bara vanlig hederlig kolik eller är han sjuk på något sätt? Har övervägt att boka in en läkartid flera gånger men imorgon ska jag till BVC och då måste jag verkligen påpeka att detta är ett problem, de MÅSTE hjälpa oss. 

Angående mjölkfria ersättningen vägrar han att äta den nu. Han börjar bara grina och "skaka på huvudet" i ren frustration då vi ska mata han med den. Jag provade (bara för att se) vanlig ersättning och då svepte han allt utan problem. Det kan ju inte bli klarare än så - han gillar INTE den mjölkfria och jag har just inhandlat en helt ny, oöppnad, svindyr burk. Jag KAN inte mata mitt barn med den då jag inte vet om han är allergisk. Det gör ont i hela hjärtat att se att han inte tycker om den. Vi har i alla fall ordnat en "kolik-flaska" nu som ska ta bort luft. Har bara hunnit köra med den en dag så får se om det blir lite bättre av den. Hoppas hoppas hoppas! O´boy vad trött jag är. Kanske skulle passa på att lägga igen ögonlocken en stund då han väl sover. 

Detta inlägg kommer att handla om MIG och mina behov. Egoistiskt va?! Hehe.

Jag har funderat mycket på det här med träning och bättre kost. Det är dock inte tillåtet att strikta till kosten då man ammar varför det blir omotiverande för mig att hålla en bra diet. Varför får man inte "banta" under amning? Jo för det första kan mjölken sina och för det andra kan miljögifter och slaggprodukter frigöras i kroppen och övergå till bröstmjölken och VEM vill mata sitt barn med gift? Hmmm inte jag...Sedan kan ju mamman bli trött och hängig också, men det känns ju mindre viktigt (?)   Hursomhelst hade det varit nice att komma i gängorna efter mycket soffhäng och dåligt ätande. Försöker vara duktig och gå på promenad varje dag och kan hålla en ganska bra kosthållning under dagarna. Hinner inte äta lika mycket då lilleman ropar på mig hela tiden, MEN på kvällen då Jakob kommer hem och tar över har jag tid till att både slappa och äta igen allting. Suck! Motivationen finns inte till ett hälsosammare liv helt enkelt. 

Jag sa att detta inlägg bara skulle handla om mig men jag kan inte låta bli att skriva att jag smäller av för det är så gulligt då min son ligger och pruttar i sömnen bredvid mig. Bebisar är de enda som kan vara gulliga då de släpper väder. Så, då var det sagt! Tillbaka till mig...

Har tänkt att börja göra "plankan"en liten stund varje dag nu. Det är en av magövningarna man får göra nu. Vanlig sit-ups måste vänta ett tag till. Man får träna de inre magmusklerna, ej de yttre. Fick tips på en blogg av en kompis http://blogg.mama.nu/olgas-blogg/ och ska läsa lite då tillfälle ges. Tack Sara!  

Nu ska jag prova göra plankan så länge jag orkar vilket inte lär bli länge.

Källa: http://www.google.se

Vad ljuvligt det känns såhär på morgonen. Just nu har jag suttit SJÄLV och ätit frukost och surfat runt. Pojkarna ligger och sover och jag känner mig oförskämt pigg så jag klev upp och passade på att ha lite "egentid" som man kallar det =) 

Jakob har skött matningen hela natten (förutom min amning då). Han tar hela helgerna och så tar jag mer på vardagarna då han ska upp och jobba, men han hjälper även då såklart, men jag känner att jag vill ta det största ansvaret på vardagarsnätterna då han ska upp tidigt och jobba hela dagen och vara skärpt. Han har ett ganska "farligt" jobb och de jobbar på väldigt höga höjder o s v så det gäller att vara något sånär utvilad och skärpt i sinnet under arbetspassen.

Nu har vi ju introducerat mjölkfri ersättning till Dylan och den luktar och smakar hemskt! Jag lider för Dylans skull, men han äter den som vanlig ersättning. Han hade dock skrikattacker igårkväll igen men hade ju fått den vanliga mjölkersättningen på förmiddagen då vi inte hade hunnit införskaffa den mjölkfria så KANSKE var det p g a det? Hur som helst tar det ju någon dag för att märka skillnad OM det är mjölken som spökar. Det är hemskt att se han så ledsen. Det blir ett känslomässigt kaos inombords och det känns som om man slits sönder i små stycken! Man vill bara ta över det onda för honom. Och det som är ännu värre är ju att man inte vet vad som är på tok. Är det gaser? Är det någon annan smärta? Är det allergi? Gaaaah!!!  

Jag måste säga att jag har ågren för att vara själv nu igen den kommande veckan. Det känns jobbigt att ha ångest för att vara själv med sitt barn, så ska man väl inte behöva känna? Men jag har redan i helgen börjat stressa upp mig inför vardagarna, SPECIELLT nu då det är så speciellt med den nya ersättningen. Det står på burken att man inte kan blanda till den i förväg och förvara i kylskåp, som man kan med de vanliga ersättningarna. DETTA betyder att jag måste börja göra hans mat då han redan har börjat skrika (VADÅ STRESS?!?!?!). Gude Gud ge mig styrka och låt min son "bli bra" snart   

"Morgonstund har guld i mun", hette det va?

Nu blir det att ge mjölkfri ersättning till lill-klimp plus att jag måste göra en helrenovering i min kost och utesluta ALL mjölk för att kunna fortsätta amma. Ska se om han blir nöjdare av detta. Tycker bara att han börjat skrika mer och mer och igår skrek han i stort sett dygnets alla vakna timmar, otröstlig! Det är både ohållbart för honom och för oss. Man tror att man inte ska orka mer men man har ju inget val, man gör ju allt för sitt barn. Det finns inget mer stressande och hjärtskärande än att höra sitt barn skrika så. Vissa gånger skriker han så att han tappar andan och blir blåröd i ansiktet. HEMSKT!   

Eftersom att jag är riktigt ljusblond har jag nästintill obefintliga ögonbryn om jag inte målar eller färgar dem. Nu har jag sett att man kan tatuera in ögonbryn med väldigt tjusiga resultat. Jag har helt fastnat för idén och vill genomföra det. Det enda problemet är - VARS KAN MAN GÖRA DET?!?!?! Vill inte behöva fara till Stockholm för att göra det. Det MÅSTE ju finnas någonstans i norrbotten eller är vi så efter?   

Det är 3D-effekt med riktigt äkta resultat!