Då var julen redan förbi. Dylans första jul  . Förutom all stress som julen innebär har jag tidigare tyckt om julen, men efter att min svärmor avled på julafton, helt oväntat, för 4 år sedan i år så har julen aldrig varit densamma   . Varje jul påminns man om det men det är ju såklart 100 gånger värre för Jakob och hans familj. Jag kan och vill inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit om det skulle ha hänt en själv, ens egna mamma. Hur skulle man kunna gå vidare? Hur skulle man någonsin kunna fira jul igen? Nu har vi ju såklart en ny anledning att fira jul igen och det är ju för att vi har fått ett underbart barn, då fick ju julen helt plötsligt en ny och positiv betydelse igen. Julen är trots allt barnens dagar  .

På förmiddagen på julafton var vi förbi till Jakobs mammas grav och tände ljus. Sedan for vi till Jakobs bror där hans far, några av hans syskon samt syskonbarn befann sig. Vid 16-snåret for vi vidare till mina föräldrar och firade. Dylan sov nästan bort hela julafton förutom alla måltider och vakentid på kvällskvisten. Han fick en massa fina kläder, gosedjur, pengar, leksaker m.m Efter mycket god mat, godis och dryck var julaftonen slut. Det går bara fortare och fortare för varje år. Nästa jul kommer Dylan att vara dryga året och kommer på så vis vara delaktig på ett helt annat sätt så det blir roligt  .

Det var lite julbilder. 

Här har vi satt honom i "bumbostolen" haha!

Jag kan tänka mig att det sticker i ögonen på vissa människor då man väljer att fortsätta göra saker som man gjorde innan man fick barn - t ex att man börjar jobba tidigt igen, att man kanske vill fara ut och festa TROTS att man bara har en två månaders, att man vill fara och fika med en kompis ENSAM etc. Varför ska man egentligen skämmas för det och framförallt - VARFÖR ska man bry sig i vad alla andra tycker hela tiden? Ingen höjer på ögonbrynet om pappan till ett spädbarn skulle vilja fara ut på krogen en kväll, umgås med polarna på helgerna eller göra saker enbart för dem själva verkar det som. Men kvinnorna/mammorna har väl också behov? När ska man våga bryta sig loss och sluta bry sig? Kommer man aldrig "växa bort" från det? Bara en tanke jag hade...

Ju mer jag funderat på detox, desto mer rätt känns det. Det har totalt spårat ur på matfronten. Jag äter allt skit jag kommer över och stora mängder av det. Jag har blivit så less på mig själv. Jag äter inte alltid för att jag är hungrig eller sugen utan även för att jag är uttråkad och inte har kunnat vara ute och röra på mig som jag borde för att det har varit dåligt väder s k "snökaos". Har hittat två promenadkompisar och vi har inte kunnat vara ute och gå i skitvädret som rådit. Detta har lett till att jag har suttit hemma eller tagit bilen till morsan och fikat, fikat och åter fikat. Fy på mig! Jag går aldrig ner de 3 kg jag har kvar till min idealvikt jag hade innan graviditeten. Jag veeeet detta med vikt är tjatigt och egentligen inte väsentligt, det är ju hur man mår inombords som räknas och jag mår ruttet av att äta såhär. Känner mig uppblåst och däst! Usch! Det måste bli andra bullar nu och jag tror att en detox skulle vara en bra rivstart men ack så osmart att börja med det innan jul och nyår varit hahaha! Men just nu är jag så desperat och känner för att rata hela julbordet. Det enda problemet med en detox är att kaffe och snus är bandlyst och hur i helvete ska jag klara det? Då kommer den verkliga njutningen jag har i vardagen tas bort från mig och det kommer säkerligen göra mig lite deppisch   Nog om det...

Hur går småbarnslivet då? Ja, det börjar ta sig faktiskt. Jag får ett större och större tålamod för varje dag som går. Ibland låter jag han få skrika för att jag ska få hinna gå ordentligt på toaletten eller för att få äta upp sista mackbiten. Det känns i hjärtat men jag vet att han inte kommer att dö av det   Jag fortsätter att klä honom trots att han bryter ihop ibland för när han väl ligger i vagnen är allting glömt och han somnar fort...jaa jag börjar få mer skinn på näsan och växer med uppgiften TROTS att det känns besvärligt ibland och att man är nära ett hjärtattack vissa dagar med all stress för att passa vissa tider etc. 

Imorgon ska jag till Piteå för att göra min tatuering som jag fick i födelsedagspresent av Jakob. Det blir ett fotavtryck av Dylan samt hans namn och personnummer.    Jag är dock nojig över vädret samt väglag! Det har varit så många olyckor och avkörningar på senare tid med dödlig utgång...   Skulle aldrig förlåta mig själv om man krockade på vägen för att man skulle fara och göra en tatuering. Jakob ska med och vakta lillgubben. Vi får åka i goooood tid för att kunna köra så lugnt och försiktigt som möjligt men trots att man sköter sig på vägarna är det ju ingen garanti för att inte någon annan bilist ska köra in i en. Många har ju fått sladd och kommit över på fel körbana...Nåväl, det MÅSTE gå bra. Hoppas att det inte är halka och snörök bara...

Textsnittet är inte riktigt klubbat ännu. Jag har ett par förslag men hoppas att tatueraren kan vägleda mig till något riktigt snyggt! =)

Denna snygga jul-/nyårsblomma samt trisslotter fick vi av Rikhard och Annika som var här på kräftskiva förra helgen =)

Nu hör jag guldklimpen knorra i sovrummet. Ska dit och pussa upp honom!

Är inne på H&M´s sida och hittar en massa jag vill ha NU!!!

Dylan har fått börja sova i egen säng och det har faktiskt gått över förväntan. Han har de två senaste nätterna somnat själv i sängen vid 22-23 tiden och sovit hela natten där. Känns riktigt lyxigt. Jag och Jakob kan bre ut oss ordentligt i sängen och t o m kramas lite   . Jag inbillar mig att nätterna går så bra för att han har varit "pain in the ass" på dagar och kvällar hahaha...Någon gång under dynget MÅSTE det ju bara vara lättare och det har lyckligtvis varit på natten. Hade gått under annars.

Annars då? Har faktiskt börjat socialisera mig med andra lite mer. Jag och en som heter Sanna som också fått bebis har varit och promenerat och ska gå igen på fredag. Skönt att ha någon att promenera med. Man blir fort uttråkad då man går själv   .

Imorgon på Lucia ska Dylan på 2 månaders kontroll. Jag hoppas att läkaren är så vänlig att hon skriver ut recept på mjölkfri ersättning då vi upplever att det har blivit betydligt bättre av det. Man blir tamejfan ruinerad av att slänga ut pengar på den där jäkla ersättningen utan recept. 210 kr för en liten plåtburk. Det räcker typ 2-3 dagar MAX! Han äter ju inte alltid upp allt man blandar till varje gång så en hel del åker i vasken också :/

Nu ska jag prata lite med sprattelgöken, han ropar efter min uppmärksamhet   

Oj vilket kort jag hittade på buken i v 39 hahahaha! Kanonkula!

Jag har tidigare tänkt "då gravida slutar upp med nikotinet och har hållt sig så länge ifrån det, VARFÖR börja om då barnet är fött?!" Nu är jag själv där...har tagit upp min snusning igen. Något "lyx" måste jag ju få, det är jag värd (försöker jag intala mig själv) i hopp om att jag ska känna att jag är värd det. Då man för tillfället är låååååångt ifrån miljonär känns pengarna man slänger på snuset värst, inte själva ohälsan den ger haha. Om man räknar på vad man slänger ut per år blir man mörkrädd. Det är en utlandsresa! O´boy, ångest! Dessutom snusar Jakob också, en utlandsresa TILL!

Om man nu ändå bara kunde hålla sig till snuset men då är man ju också väääärldens godisråtta med och det kostar ju också en hel del pengar varje vecka. Om vår plan hemma nu går igenom ska jag och Jakob börja jobba 50% vardera samt att Jakob ska ta ut några dagar föräldrapenning. Ekonomin kommer vara minst sagt SNÄV. Kan man fortsätta med sin ovana då? Öh nae!   

P.S Har slutat amma by the way om folk undrar varför man börjat snusa redan. Jag har haft så snålt på tillgången mjölk och då vi fått börja ge Dylan mjölkfri ersättning, som faktiskt nu gett förbättring, fick jag lägga ner så många saker som jag tycker om att äta så dog depressionsdöden. Man måste ju kunna få må bra själv också. Brösten spänner fortfarande och är knöliga och ömma. Längtar tills mjölken är helt borta och man slipper mjölka ner saker och ting haha.

Du underbara godig, varför ska du vara så goooood?....

Idag kör jag lite bilder från systemkameran. Det är från några veckor tillbaka   

Jag är trött som en gnu. Lillprinsen har just somnat. Han sover tyvärr inte mycket på dagarna då jag är med honom. Han sover ca 15 min i stöten, ibland mindre än det och vaknar och är missnöjd. Jag försöker med allt - mat, bära runt honom, gunga gungstol, ta av han några plagg om han skulle vara varm, tar på honom, kollar blöjan, masserar magen, ger honom ett varmt bad - ingenting tycks hjälpa. Ska det verkligen vara såhär? "Alla andra" verkar ju ha underbarn som mest sover och är nöjda och de hittar på en massa skoj som att fara på stan, träffa andra mammor etc. Jag känner att jag inte kan göra någonting annat än att sitta i lägenheten på dagarna då han är såhär missnöjd eller vad man ska kalla det. Tanken på att fara och socialisera sig med andra känns jobbigt. Man vill ju inte besvära andra med bebisskrik och gråt men samtidigt känns det som om man går under av att bara vara hemma. När ska detta ge med sig? Hade inte sagt något om han BARA grinade 2-3 timmar/dag och skrek halsen av sig men inte hela dagen och hela kvällen, det blir för massivt   

Samtidigt får jag dåligt samvete att jag känner som jag känner. Jag älskar ju mitt barn och hade inte vilja byta för en sekund men jag blir snart psykiskt sjuk. Känner mig maktlös, dålig, lättirriterad och grinfärdig av allt detta. Blir bara irriterad då de på BVC säger "det är omogen tarm". Har inte alla barn omogen tarm då det föds i så fall? Och varför vill det aldrig ge med sig? Han är ju ca 1,5 månad och jag tycker inte det blir bättre, snarare sämre. Jag räknar verkligen dagarna tills Jakob blir julledig, känner att jag har svårt att stå ut.