Jag är trött som en gnu. Lillprinsen har just somnat. Han sover tyvärr inte mycket på dagarna då jag är med honom. Han sover ca 15 min i stöten, ibland mindre än det och vaknar och är missnöjd. Jag försöker med allt - mat, bära runt honom, gunga gungstol, ta av han några plagg om han skulle vara varm, tar på honom, kollar blöjan, masserar magen, ger honom ett varmt bad - ingenting tycks hjälpa. Ska det verkligen vara såhär? "Alla andra" verkar ju ha underbarn som mest sover och är nöjda och de hittar på en massa skoj som att fara på stan, träffa andra mammor etc. Jag känner att jag inte kan göra någonting annat än att sitta i lägenheten på dagarna då han är såhär missnöjd eller vad man ska kalla det. Tanken på att fara och socialisera sig med andra känns jobbigt. Man vill ju inte besvära andra med bebisskrik och gråt men samtidigt känns det som om man går under av att bara vara hemma. När ska detta ge med sig? Hade inte sagt något om han BARA grinade 2-3 timmar/dag och skrek halsen av sig men inte hela dagen och hela kvällen, det blir för massivt   

Samtidigt får jag dåligt samvete att jag känner som jag känner. Jag älskar ju mitt barn och hade inte vilja byta för en sekund men jag blir snart psykiskt sjuk. Känner mig maktlös, dålig, lättirriterad och grinfärdig av allt detta. Blir bara irriterad då de på BVC säger "det är omogen tarm". Har inte alla barn omogen tarm då det föds i så fall? Och varför vill det aldrig ge med sig? Han är ju ca 1,5 månad och jag tycker inte det blir bättre, snarare sämre. Jag räknar verkligen dagarna tills Jakob blir julledig, känner att jag har svårt att stå ut.