Idag har det varit en fullspäckad dag = inte bra ur stress-synpunkt. Min puls har varit skyhög hela dagen och det har känts som om man har haft "hjärtat i halsgropen". Möten har avlöst varandra på jobbet och jag har nya uppgifter att ta itu med och imorgon ska jag på ett basenhetsledningsmöte och visa upp mitt projekt inför alla högre uppsatta knösar, behöver jag säga att jag är N E R V Ö S!?...Usch  

Före föräldragruppen idag var vi på ett barnmorskebesök nu i v 33. Hon frågade lite hur jag mådde och jag svarade; "Som vanligt, stressad. Det känns för mycket vissa dagar". Hon påminde åter igen om att möjligheten till sjukskrivning finns, men envis som en gammal åsna ska jag pressa mig själv då det är så "kort" tid kvar av vikariatet. Varje dag är mer eller mindre en kamp för att ta sig iväg till jobbet. Jag vet inte om det är beundransvärt eller rent ut sagt idiotiskt att jag inte har haft en enda sjukdag sedan jag började på detta ställe (9 mån tillbaka), om man inte räknar med den dagen jag var borta då min pappa blivit dålig i hjärtsvikt, men det är den enda dagen och det är ju förståeligt om man behövde en ledig dag för att bearbeta det.

Ibland (läs sällan) kan jag ge mig själv cred och tänka: "Du är stark Emelie som trots att du mått så dåligt och haft så mycket ångest och oro faktiskt klarat av ditt jobb HELTID, utan sjukdagar och dessutom varit gravid med alla känslostormar som kommer med det". Då kan jag känna en kortvarig stolthet som sedan lätt kan brytas av känslor såsom: "Nä, vad idiotisk jag är, jobbet är inte allt, jag förtjänar inte att plåga mig på detta sätt."..Man blir lite som en schitzofren med alla olika tankar och känslor som bubblar upp inom en. Nåväl nog om detta!

Hos barnmorskan såg allt tipptopp ut. Blodtrycket låg på 135/70 och blodsockret samt blodvärdet var bra. Mitt sf-mått hade ökat till 34 cm (om jag inte minns fel) kommer bara ihåg att det var en ökning med 3 cm sedan sist. Barnmorskan försökte känna efter huvudet och om det låg nedåt, vilket hon också kände att det gjorde. Efter det hjälpte hon mig att känna huvudet och efter det fick Jakob känna. Det var lite häftigt   Jag har ju varit orolig för att jag ska ha en bjässe som kommer att vara omöjligt att föda fram, men hon kände ingen bjässe som tur var hahaha. Vikten har gått upp och ner med ca 2 kg intervall sista gångerna jag vägt mig, men i snitt kan man säga att jag lagt på mig 10 kg. Jag tycker att det låter så groteskt mycket och vågen har aldrig annars visat så mycket, men innerst inne inser jag ju att det inte är mycket, att det är inom normalgränsen. Vadå patetisk vikthysteri?!?!?! Men inombords känner jag - nu räcker det med kilon! Hjärtljuden låg som vanligt mellan 130-150 slag/min  . 

På föräldragruppen hade vi ju fått i läxa att parvis berätta om varsitt smärtstillande läkemedel. Jakob fick uppgiften delegerad av mig att "läsa från papprena" och jag försökte flika in lite här och var för att inte verka helt harig och mållös hahaha. Inte ens DÄR kan jag släppa kontrollen och känna att "nu kan jag få slippa det här och koppla av, så sköter Jakob det" utan jag känner tvånget att bidra med något för att inte känna mig "dum" och att folk ska tro att jag är inkompetent. 

Efter allas föredrag eller vad man ska kalla det fortsatte barnmorskan att prata en del om förlossningen och vilka smärtstillande läkemedel som finns. I slutet av programmet fick vi se en förlossningsfilm. Efter den blev vi uppdelade i en tjejgrupp och en killgrupp. Vi tjejer skulle diskutera vilka tankar som poppade upp angående förlossningen, hur vi kände inför den och hur vi reagerade på filmen osv. Killarna skulle diskutera samma sak. Det var jättestelt i början men efter ett tag pratade vi tjejer på helt spontant. Vissa var, som jag, oroliga inför förlossningen medans någon enstaka inte varit det minsta orolig. Lyllo henne säger jag, önskar jag vore sån!

Då jag tittade bort mot "killbordet" satt de helt knäpptysta och ingen sa något, vilket gjorde att jag blev full i skratt då jag mötte Jakobs blick! Men barnmorskan gick till deras bord och "pushade dem" och vägledde dem med lite frågor som de kunde spåna på så de kom igång i slutet med en liten diskussion. Hahaha. 

Nä nu har jag skrivit alltför mycket. Vet själv hur jobbigt det är att läsa blogginlägg som är göööörlånga. Så jag sätter punkt här. 

Lägger in en (tyvärr dålig) ultraljudsbild på knytet som togs i v 20.