Efter en promenad i fredags blev det bebishäng hos mig efteråt. Sanna med sin Sabina, Ronja med sin Harry och så jag med Dylan såklart. Jättetrevligt var det.

Så sjukt söta! Från vänster; Sabina, Harry och Dylan.

Åh, imorgon ska  jag på efterkontroll efter förlossningen. Längtar INTE! Ska bli så skönt då det är över och hoppas såklart på en OK-stämpel i rumpan. Måste ju få höra att allt ser bra ut men hade helst sluppit fläka upp mig i gynstolen, speciellt då mensen har återfunnit sig. Känns inte som någon hit att blöda vid ett sådant besök nej. 

Förövrigt har jag har avverkat min jobbvecka med 3 dagar idag och det har gått bra. Det är såklart miljarrrders saker att lära sig men det är sjukt roligt att jobba med någon man har så roligt med. Då blir det 100 ggr lättare att lära sig också. Man kan skratta istället för att skämmas då man gör fel etc ;-)

Hann inte mer än att komma hem och äta middag samt bada lillskiten så somnade han. Ville ju passa på att gulla gärnet med honom då man har jobbat hela dagen och dessutom ska iväg och fika med en vän kl 19. Imorgon får jag ju dock tillbringa hela dagen med honom   .

Var tvungen att köpa en borste till Dylan trots att han är skalle-Pär. Han gillar den :D

I natt i sömnen och även under dagen har Dylan vänt sig på sidan. Benen hänger med i några sekunder för att sedan fara rakt fram igen men överkroppen fortsätter vara åt sidan =). Sedan på morgonen då jag hade "babytalk" med honom och flummade mig kom ett ljudligt skratt! Helt troligt. Två sensationer på samma dag, eller inom samma dygn, inte illa. Mitt lilla troll börjar bli större ;-)...Nu kan han ligga ganska länge och sparka på innan han blir lite otålig och vill ha närhet. Idag hann jag både plocka ur och ladda diskmaskinen på nytt, sätta på tvätt och sitter nu och skriver på bloggen och han ligger bara bredvid mig och "pratar" wow! Jag ser verkligen framsteg, en mycket nöjdare bebbe. Nu är han inte en liten kinkig spädis nåmer utan snarare en rultig pappegoja som ligger å jollrar och sparkar tills han blir hungrig eller allmänt leds haha!

Denna vecka jobbar jag tisdag, onsdag och torsdag. Får se hur det går rent psykiskt med att vara borta så mycket från lillfrö. Något säger mig att det kommer att gå ganska så bra. Får pussa ihjäl honom då jag kommer hem =). Sedan har han världens bästa pappa som passar honom så det kommer inte att gå någon nöd på Dylan, det är snarare mammahjärtat det kan gå nöd på. 

Nu kommer även den sjukliga prestationsångesten fram igen då man ska börja på nytt jobb och vill göra bra ifrån sig. Hjärnan går på högvarv och jag är så rädd för att inte göra bra ifrån mig eller att inte bli omtyckt. Denna stress tar nästan kol på mig. Samtidigt blir jag så jävla arg på mig själv som känner så. Jag har aldrig någonsin gjort dåligt ifrån mig på något arbete jag har haft och har aldrig varit illa omtyckt så varför skulle jag då bli det nu? Fy på mig att tänka så lågt om mig själv! Måste bli bättre på att ge mig själv cred detta år.

Gladskiten! =)

Har förresten inte visat upp resultatet av min tatuering här ännu. Bilden nedanför är från då jag tagit bort plasten, nu har skorpan farit bort och det har helat och jag känner mig jättenöjd. En tatuering man aldrig kommer att ångra  

På nyårsdagen startade jag och min sambo en s k "detoxkur". Vi kommer inte att köra hardcore d v s BARA äta grönsaker och frukt utan vi smyger även in quornprodukter och bönor/linser och ev vitt kött snart. Skulle avlida annars. Just för tillfället lider jag av enorm abstinens efter koffein och nikotin, inte så farligt efter sockret konstigt nog. Har inte gått och varit hungrig som jag alltid annars brukar då jag ska försöka äta mer kaninföda   

Efter att ha pratat med en person som verkligen har koll på detta med kosten så har jag bestämt mig för att EN kaffekopp per dag är ok, huvudsaken är att jag avstår från snus och onyttig mat. Ska jag ta bort alla "glädjeämnen" så kommer jag att deppa ihop. För hur hemskt är det inte att vara på arbetet utan att få sitt förmiddagskaffe? En trogen kaffedrickare vet haha. Hur som helst är ju en kopp om dagen en fis i rymden jämfört med hur mycket jag brukar hälla i mig på en dag. Konstigt att jag aldrig fått magsår! Höh!

Vi dricker även en reningskur som heter MethodDraine. Det smakar ganska ok faktiskt, trodde det skulle vara värsta rävgiftet. Det är en ganska vag men fräsch smak. Finns olika smaker men vi har äpple. 20 dagar ska man dricka det och sedan ska man vara renad   . Då gör vi såklart det bästa utifrån våra egna förutsättningar för att äta en så bra kost som möjligt, något som är hållbart och passar oss. Första dagarna var man ganska deppig och kände sig konstig, men efter några dagar med nyttig mat känns det hoppfullt och glädjen man känner för att man gör någonting bra med kroppen är oslagbar. Man hittar nya fräscha smaker och smaklökarna väcks till liv igen. 

Jag har fått dille på: Stjälkselleri och inlagda kronärtskockor (utan socker eller konstigheter i "inläggningen") ;-) Sedan läste jag att kronärtskocka är sjukt renande för kroppen, tur att jag älskar det då hehe..

Älskar verkligen den fräscha och naturligt kryddade smaken som stjälkselleri bjuder på och självklart "krispet" då man tuggar i den. Jättegott att dippa i någon nyttig röra men även att ha i salladen med örtsalt. 

Detoxkuren vi kör på! Om 20 dagar kommer jag vara hälsogurun själv  

Då var julen redan förbi. Dylans första jul  . Förutom all stress som julen innebär har jag tidigare tyckt om julen, men efter att min svärmor avled på julafton, helt oväntat, för 4 år sedan i år så har julen aldrig varit densamma   . Varje jul påminns man om det men det är ju såklart 100 gånger värre för Jakob och hans familj. Jag kan och vill inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit om det skulle ha hänt en själv, ens egna mamma. Hur skulle man kunna gå vidare? Hur skulle man någonsin kunna fira jul igen? Nu har vi ju såklart en ny anledning att fira jul igen och det är ju för att vi har fått ett underbart barn, då fick ju julen helt plötsligt en ny och positiv betydelse igen. Julen är trots allt barnens dagar  .

På förmiddagen på julafton var vi förbi till Jakobs mammas grav och tände ljus. Sedan for vi till Jakobs bror där hans far, några av hans syskon samt syskonbarn befann sig. Vid 16-snåret for vi vidare till mina föräldrar och firade. Dylan sov nästan bort hela julafton förutom alla måltider och vakentid på kvällskvisten. Han fick en massa fina kläder, gosedjur, pengar, leksaker m.m Efter mycket god mat, godis och dryck var julaftonen slut. Det går bara fortare och fortare för varje år. Nästa jul kommer Dylan att vara dryga året och kommer på så vis vara delaktig på ett helt annat sätt så det blir roligt  .

Det var lite julbilder. 

Här har vi satt honom i "bumbostolen" haha!

Jag kan tänka mig att det sticker i ögonen på vissa människor då man väljer att fortsätta göra saker som man gjorde innan man fick barn - t ex att man börjar jobba tidigt igen, att man kanske vill fara ut och festa TROTS att man bara har en två månaders, att man vill fara och fika med en kompis ENSAM etc. Varför ska man egentligen skämmas för det och framförallt - VARFÖR ska man bry sig i vad alla andra tycker hela tiden? Ingen höjer på ögonbrynet om pappan till ett spädbarn skulle vilja fara ut på krogen en kväll, umgås med polarna på helgerna eller göra saker enbart för dem själva verkar det som. Men kvinnorna/mammorna har väl också behov? När ska man våga bryta sig loss och sluta bry sig? Kommer man aldrig "växa bort" från det? Bara en tanke jag hade...

Ju mer jag funderat på detox, desto mer rätt känns det. Det har totalt spårat ur på matfronten. Jag äter allt skit jag kommer över och stora mängder av det. Jag har blivit så less på mig själv. Jag äter inte alltid för att jag är hungrig eller sugen utan även för att jag är uttråkad och inte har kunnat vara ute och röra på mig som jag borde för att det har varit dåligt väder s k "snökaos". Har hittat två promenadkompisar och vi har inte kunnat vara ute och gå i skitvädret som rådit. Detta har lett till att jag har suttit hemma eller tagit bilen till morsan och fikat, fikat och åter fikat. Fy på mig! Jag går aldrig ner de 3 kg jag har kvar till min idealvikt jag hade innan graviditeten. Jag veeeet detta med vikt är tjatigt och egentligen inte väsentligt, det är ju hur man mår inombords som räknas och jag mår ruttet av att äta såhär. Känner mig uppblåst och däst! Usch! Det måste bli andra bullar nu och jag tror att en detox skulle vara en bra rivstart men ack så osmart att börja med det innan jul och nyår varit hahaha! Men just nu är jag så desperat och känner för att rata hela julbordet. Det enda problemet med en detox är att kaffe och snus är bandlyst och hur i helvete ska jag klara det? Då kommer den verkliga njutningen jag har i vardagen tas bort från mig och det kommer säkerligen göra mig lite deppisch   Nog om det...

Hur går småbarnslivet då? Ja, det börjar ta sig faktiskt. Jag får ett större och större tålamod för varje dag som går. Ibland låter jag han få skrika för att jag ska få hinna gå ordentligt på toaletten eller för att få äta upp sista mackbiten. Det känns i hjärtat men jag vet att han inte kommer att dö av det   Jag fortsätter att klä honom trots att han bryter ihop ibland för när han väl ligger i vagnen är allting glömt och han somnar fort...jaa jag börjar få mer skinn på näsan och växer med uppgiften TROTS att det känns besvärligt ibland och att man är nära ett hjärtattack vissa dagar med all stress för att passa vissa tider etc. 

Imorgon ska jag till Piteå för att göra min tatuering som jag fick i födelsedagspresent av Jakob. Det blir ett fotavtryck av Dylan samt hans namn och personnummer.    Jag är dock nojig över vädret samt väglag! Det har varit så många olyckor och avkörningar på senare tid med dödlig utgång...   Skulle aldrig förlåta mig själv om man krockade på vägen för att man skulle fara och göra en tatuering. Jakob ska med och vakta lillgubben. Vi får åka i goooood tid för att kunna köra så lugnt och försiktigt som möjligt men trots att man sköter sig på vägarna är det ju ingen garanti för att inte någon annan bilist ska köra in i en. Många har ju fått sladd och kommit över på fel körbana...Nåväl, det MÅSTE gå bra. Hoppas att det inte är halka och snörök bara...

Textsnittet är inte riktigt klubbat ännu. Jag har ett par förslag men hoppas att tatueraren kan vägleda mig till något riktigt snyggt! =)

Denna snygga jul-/nyårsblomma samt trisslotter fick vi av Rikhard och Annika som var här på kräftskiva förra helgen =)

Nu hör jag guldklimpen knorra i sovrummet. Ska dit och pussa upp honom!

Är inne på H&M´s sida och hittar en massa jag vill ha NU!!!