Dylan har fått börja sova i egen säng och det har faktiskt gått över förväntan. Han har de två senaste nätterna somnat själv i sängen vid 22-23 tiden och sovit hela natten där. Känns riktigt lyxigt. Jag och Jakob kan bre ut oss ordentligt i sängen och t o m kramas lite   . Jag inbillar mig att nätterna går så bra för att han har varit "pain in the ass" på dagar och kvällar hahaha...Någon gång under dynget MÅSTE det ju bara vara lättare och det har lyckligtvis varit på natten. Hade gått under annars.

Annars då? Har faktiskt börjat socialisera mig med andra lite mer. Jag och en som heter Sanna som också fått bebis har varit och promenerat och ska gå igen på fredag. Skönt att ha någon att promenera med. Man blir fort uttråkad då man går själv   .

Imorgon på Lucia ska Dylan på 2 månaders kontroll. Jag hoppas att läkaren är så vänlig att hon skriver ut recept på mjölkfri ersättning då vi upplever att det har blivit betydligt bättre av det. Man blir tamejfan ruinerad av att slänga ut pengar på den där jäkla ersättningen utan recept. 210 kr för en liten plåtburk. Det räcker typ 2-3 dagar MAX! Han äter ju inte alltid upp allt man blandar till varje gång så en hel del åker i vasken också :/

Nu ska jag prata lite med sprattelgöken, han ropar efter min uppmärksamhet   

Oj vilket kort jag hittade på buken i v 39 hahahaha! Kanonkula!

Jag har tidigare tänkt "då gravida slutar upp med nikotinet och har hållt sig så länge ifrån det, VARFÖR börja om då barnet är fött?!" Nu är jag själv där...har tagit upp min snusning igen. Något "lyx" måste jag ju få, det är jag värd (försöker jag intala mig själv) i hopp om att jag ska känna att jag är värd det. Då man för tillfället är låååååångt ifrån miljonär känns pengarna man slänger på snuset värst, inte själva ohälsan den ger haha. Om man räknar på vad man slänger ut per år blir man mörkrädd. Det är en utlandsresa! O´boy, ångest! Dessutom snusar Jakob också, en utlandsresa TILL!

Om man nu ändå bara kunde hålla sig till snuset men då är man ju också väääärldens godisråtta med och det kostar ju också en hel del pengar varje vecka. Om vår plan hemma nu går igenom ska jag och Jakob börja jobba 50% vardera samt att Jakob ska ta ut några dagar föräldrapenning. Ekonomin kommer vara minst sagt SNÄV. Kan man fortsätta med sin ovana då? Öh nae!   

P.S Har slutat amma by the way om folk undrar varför man börjat snusa redan. Jag har haft så snålt på tillgången mjölk och då vi fått börja ge Dylan mjölkfri ersättning, som faktiskt nu gett förbättring, fick jag lägga ner så många saker som jag tycker om att äta så dog depressionsdöden. Man måste ju kunna få må bra själv också. Brösten spänner fortfarande och är knöliga och ömma. Längtar tills mjölken är helt borta och man slipper mjölka ner saker och ting haha.

Du underbara godig, varför ska du vara så goooood?....

Idag kör jag lite bilder från systemkameran. Det är från några veckor tillbaka   

Jag är trött som en gnu. Lillprinsen har just somnat. Han sover tyvärr inte mycket på dagarna då jag är med honom. Han sover ca 15 min i stöten, ibland mindre än det och vaknar och är missnöjd. Jag försöker med allt - mat, bära runt honom, gunga gungstol, ta av han några plagg om han skulle vara varm, tar på honom, kollar blöjan, masserar magen, ger honom ett varmt bad - ingenting tycks hjälpa. Ska det verkligen vara såhär? "Alla andra" verkar ju ha underbarn som mest sover och är nöjda och de hittar på en massa skoj som att fara på stan, träffa andra mammor etc. Jag känner att jag inte kan göra någonting annat än att sitta i lägenheten på dagarna då han är såhär missnöjd eller vad man ska kalla det. Tanken på att fara och socialisera sig med andra känns jobbigt. Man vill ju inte besvära andra med bebisskrik och gråt men samtidigt känns det som om man går under av att bara vara hemma. När ska detta ge med sig? Hade inte sagt något om han BARA grinade 2-3 timmar/dag och skrek halsen av sig men inte hela dagen och hela kvällen, det blir för massivt   

Samtidigt får jag dåligt samvete att jag känner som jag känner. Jag älskar ju mitt barn och hade inte vilja byta för en sekund men jag blir snart psykiskt sjuk. Känner mig maktlös, dålig, lättirriterad och grinfärdig av allt detta. Blir bara irriterad då de på BVC säger "det är omogen tarm". Har inte alla barn omogen tarm då det föds i så fall? Och varför vill det aldrig ge med sig? Han är ju ca 1,5 månad och jag tycker inte det blir bättre, snarare sämre. Jag räknar verkligen dagarna tills Jakob blir julledig, känner att jag har svårt att stå ut.   

I onsdagskväll upptäckte jag att Dylan var väldigt varm. Vi tog tempen och kollade och han hade 39 graders feber! Paniken utböt sig. Har ju hört flera gånger att barn under 3 månader "inte ska ha feber". Ringde 1177 och rådfrågade och kvinnan där tyckte vi skulle fara in. Jag försökte svara på frågor hon ställde med gråt i rösten. Kunde knappt prata. Vi packade fort ihop oss och åkte in till akuten. Det var inte kul att komma in dit där det var smockat med folk och en hög smittorisk. Jakob skyndade sig att haffa en vårdpersonal och sa att vi har med oss ett spädbarn som har hög feber och undrade om de har någon slags förtur och att vi inte kan sitta i folksamlingen i väntrummet då det är en smittorisk för Dylan.

Vi fick gå in bakom ett skynke. Mycket det hjälper?!?!??! Nåväl, en läkare kom och undersökte Dylan och sa att han andades ganska snabbt där ett tag. "Vadå, vad betyder det?!?!?!" frågade jag oroat. "Det kan vara någon förkylning, eller något i luftvägarna, men i det stora hela ser värdena bra ut, bra puls, regelbunden andning". Sedan sa han att vi fick vänta ett tag och gick iväg. Mmm vi fick vänta över en timme. Jag vet ju att de har mycket att göra på akuten men kunde ändå inte låta bli att störa mig, speciellt inte då det gäller MITT barn!

Efter all väntan kom en kvinnlig underläkare och skulle undersöka Dylan. Vi fick förflytta oss till ett undersökningsrum. Hon kollade reflexer, öron, mun, ögon, lyssnade på hjärta osv. Sedan sa hon att de måste sticka honom och kolla sänkan. Här ville jag börja grina, skulle det verkligen vara nödvändigt att sticka honom, stick mig istället!! Ungefär...Han piggnade till efter ett tag och blev glad och sprallig. Då kommer en manlig och kvinnlig vårdpersonal in. Kvinnan tar tag i Dylans hand och börjar "smiska" på den för att få fram blodådror. Då fick jag ont i hjärtat. Skulle de sticka honom utan någon sockerlösning då han var helt glad och sedan sitta och försöka hålla fast hans arm medan de skulle tömma honom på blod??!! Jag blev arg, fick lite panik och ville gråta samtidigt. Sedan sa kvinnan "nej, det här får en barnläkare göra" och så rusa de ut ur rummet. 

Efter att han hade fått en supp i rumpan fick vi gå över till barnavdelningen och fick ett rum att spendera natten i. Vi fick höra att det går vinterkräksjukan på avdelningen. Kul igen!!! Ska han bli utsatt för att smittas av det också? Det kom in en kvinna med en massa grejer för att sticka Dylan och jag ville börja grina igen. Hon sa att hon skulle sticka i stortån. Jag sa att jag ville amma honom medans så kanske han inte blir så ledsen men hon tyckte inte att det var en bra idé eftersom då kan han få för sig att amma gör ont. Ooookey??? Hon stack honom och han började såklart hysteriskt grina, sedan tröck hon på tån hela tiden för att tömma ut blod i ett rör och han fortsatte protestera och sparka med benen. Efter ett tag sa hon "nu kan du trösta honom". Jag slet fram bröstet och han sög tag men var upprörd mellan varven. Efter ytterligare en stund då hon klämt i ca 10 min på hans stortå säger hon "jag tror jag måste sticka igen". Hon valde andra stortån och stack och allt började om igen. Nu var jag både trött, led med Dylan, förbannad - ja allt på samma gång. Kunde inte hålla emot utan började tjuta så att snoret rann och droppade ner på Dylans body! =D...Kvinnan frågade "tycker du att det är jobbigt då jag håller på?" "Mmmm" fick jag ur mig "och att han är så ledsen". Efter ett herrans klämmande och stickande hade hon fått sitt rör men var osäker på om det var tillräckligt med blod men skulle prova analysera iaf. Sänkan var normal fick vi sedan veta.

Vi fick alla tre dela på en liiiiten säng den natten. De hade en spjälsäng men Dylan har inte vant sig att sova själv ännu, vi har försökt men han bara vaknar hela tiden ;). På morgonen kom de in och väckte oss och sa att de behövde sticka honom igen och kolla om sänkan gått upp. "Inte igeeeeen" kände jag. De skulle dessutom göra det då han sov som djupast, snacka om hemskt uppvaknande! Den här gången ville de prova ett finger. De stack honom och han började hysteriskt att protestera medan de höll fast hans arm!?!?! Jag tyckte det var så oprofessionellt, ytterligare igen - VARFÖR GER MAN INTE SOCKERLÖSNING PÅ EN NAPP SAMTIDIGT? som på pku-provet! Då gick allting galant. Klart att det gör ont för honom och att han blir ledsen då han blir stucken och fasthållen, det är ett barn!! Ett spädbarn dessutom!!! Det går inte att förklara och resonera med honom.

De fick inte nog med blod och sa det klassiska "vi måste sticka honom igen". De tog ena stortån som han redan blivit stucken i! Han fortsatte grina och jag ville bara trösta honom hela tiden. "Kan jag amma honom?" frågade jag. "Nä vi vill kolla en vikt sedan innan du matar honom" HAPP, ska jag inte få trösta mitt barn, ska han ligga och skrika medan de klämmer ut blod och sticker honom?!?!?! Nu var det dags att börja grina igen som dagen innan så att jag och Dylan grinade i kapp. "Oj, blir du ledsen?" frågar den ena av dem. Hon säger till Jakob "pappan måste trösta mamman här".

Efter mycket bökande var provet taget och nu skulle vi dessutom klä av han och lägga han på en våg LEDSEN. Jag har aldrig varit så jäkla stressad och mått så dåligt. Dör inombords då han är ledsen. Han hade gått upp sedan sista BVC-besöket och väger nu 5200 g, d v s 2 kg upp sedan födseln ungefär haha! Provsvaret kom och hans sänka var inte förhöjd  nu heller och de kunde inte se tecken på intorkning eller något annat allvarligt. Lade även en kompress i blöjan för att se om han hade bakterier i urinen, men icke det. Grönt kort så vi fick åka hem med vaksamma ögon. 

Nu har han inte haft mer feber sedan vi kom hem men har varit lite kinkig och inte ätit lika mycket som innan, men han håller väl på att återhämta sig antar jag. Nu ligger han på matbordet i "vagnkorgen" eller vad man kallar det  och sprattlar och ger ifrån sig olika ljud. GULL!  

Min sjukling =(

Här är jag hemma och har piggat på mig =)

Känner att jag måste skärpa till mig och ladda in korten vi har i systemkameran iställlet för att sitta och ladda in "kassa" eller sämre bilder från mobilkameran, MEN det är alltid enklare och går fortare att göra det ;-) och eftersom jag inte har all tid i världen blir det mest den varianten haha. I helgen tänkte jag att vi skulle göra ett ryck och ladda in bilder, skriva ut på fotopapper och även skicka in och beställa lite foton, både förstoringar men man kan även göra bildböcker och annat skoj.

  '

Har jag svårt att fokusera blicken eller vad? Söthjärta!   

Dylan har börjat vara mer vaken och ger ifrån sig "glädjetjut" eller vad man ska kalla det. Han ser himla glad ut och det låter som om han försöker prata. Då smälter jag verkligen, det är så sött! Han har dock fått utslag i ansiktet nu, på båda kinderna och lite bakom nacken, jag hoppas verkligen inte att det är en reaktion på mjölken utan bara hederliga betydelselösa eksem. Vi får se till så det inte blir värre. Han har ju iaf blivit mycket lugnare nu och är väldigt glad och sprallig emellanåt ;-)

Själv känner jag att jag skulle vilja börja träna ordentligt, styrketräning helst. Känns som om varenda muskel i kroppen har förtvinat och magen är som en mjuk bulldeg. Visst, den har gått ihop sig väldigt bra efter graviditeten men det finns ju inte tillstymmelse till någon muskel och jag är svag som fasen i bålen. Pallar inte göra plankan mer än några sekunder så faller jag ihop. Tragiskt! Måste bli ändring på det men inspirationen och motivationen är inte på topp. Vem ska se mig och vem ska jag visa upp mig för då jag går hemma och är mammaledig? Hahahaha...Jag kan ju sitta och gömma mig inne hela dagarna, då är det ju lätt att slippa göra någonting åt hösäcken till kropp :D

I lördags tog Jakob Dylan under dagen och jag var och shoppade. Fan vad jag NJÖT! Gick vilt till i butikerna och det slutade med att jag var några tusenlappar fattigare. Kändes dock roligt att ha lite nya kläder och jag fick mersmak. Shopping är bland det största nöjet jag vet och under graviditeten har det inte blivit så mycket av den varan. Nu måste jag ju ta igen allting. Hehe..

Lilla shoppinghögen - detta var bara uppvärmningen   

Idag blir lilla Dylan (eller ska jag kanske säga stora?) *trumvirvel* EN MÅNAD!!! Behöver jag säga att tiden går fort? Nepp, för det vet vi alla redan. Hiskeligt fort. Men jag måste säga att det känns bra att han blir lite äldre nu så att han inte känns som ett litet litet bräckligt spädbarn som när han kom ut på förlossningen. Då var man hela tiden orolig som fasen och kollade andningen, färgen etc precis som om man trodde att han skulle kollavippa närsomhelst  Men nu har han lagt på sig massor (vägde in på 4800g igår!). Han går upp en månadsvikt varje vecka på ca 500g, lilltjockis!   Det är för att han är så sjukt matglad, precis som mor sin, och det är förmodligen hans glupskhet som leder till en massa luft och gaser i magen= kolikbebis= ledsen och trött mamma= orolig. MEN de på BVC tror inte han är allergisk mot mjölk och det tror jag faktiskt inte heller längre måste jag säga.

Igår sov han nästan hela dagen och hela natten, förutom alla många och långa matstunder då, men hade det varit mjölkallergi hade han ju även varit vaken och skrikit på nätterna men det gör han inte till sina föräldrars stora glädje. Hoppas det håller i sig med sovande nätter. Orkar inte med något nattvak med ledsen bebis hehe. 

Idag ska vännen Jonna komma förbi och kolla på Dyllis och jag hoppas att han sköter sig. Det är alltid extra stressigt om han ska freaka ur då man har besök. Då kan man ju varken få en syl i vädret och stressen skjuter i höjden så det känns inte roligt. Men han brukar faktiskt slumra då gäster är på besök. Tror att det är för att det blir andra röster i hemmet och lite liv och rörelse, det får ICKET bli för tyst. Många tror inte riktigt på att vi har en skrikbebis eftersom han ofta har varit så lugn då de varit förbi. Var här 24/7 säger jag bara hahahaha...Han brukar sätta igång  lagom då gästerna farit. 

Jag hade även tänkt hinna med en promenad idag, då har jag promenerat alla dagar denna vecka. Duktigt! Han gillar vagnen och somnar alltid i den. Men några gånger då jag har varit halvvägs runt sjön har han börjat skruva på sig precis som om han ska vakna och då får jag alltid lite panik och tänker "för guds skull vakna inte nuuuuu!". Ingen hit att få en vaknande, hungrig bebis halvvägs hemifrån. Ska man kuta hem med vagnen då? Jag brukar ha med mig en flaska med ersättning på promenaderna utifall att. Det går ju dock mindre smidigt att mata han om han vaknar ute. 

Nu hör jag att han knorrar i sovrummet. Gotta go!

Det måste vara sjukt ledsamt, tjatigt och gnatigt att läsa om mitt gnäll om detta med att Dylan grinar och skriker mycket, men just nu cirkulerar hela mitt liv runt detta. Jag känner mig som världens sämsta mamma som erkänner att jag nästan inte orkar med det här. Nu på morgonen (än så länge) känns det bra. Just nu sover han. Men större delen av förmiddagen igår, eftermiddagen och HELA kvällen grät och skrek han igår. Jag höll fullkomligt på att bryta ihop. Ringde till Jakob 30 min innan han skulle sluta och sa att "nu får du komma, jag dör!". Han kom hem och tog över och jag däckade i soffan till Dylans skrik (då ÄR man trött då man kan sova till gallskrik). Vaknade någon timme senare och var fortfarande zombie. Dylan fortsatte grina och Jakob gick runt och vaggade honom i famnen, kollade om han ville ha mat, kollade blöjan, badade honom, gav honom magmassage...INGENTING hjälpte. Tillslut bröt jag fullständigt ihop, låg som ett kolli i sängen och bara grät. Det är fruktansvärt att inte veta vad som är på tok. Är det bara vanlig hederlig kolik eller är han sjuk på något sätt? Har övervägt att boka in en läkartid flera gånger men imorgon ska jag till BVC och då måste jag verkligen påpeka att detta är ett problem, de MÅSTE hjälpa oss. 

Angående mjölkfria ersättningen vägrar han att äta den nu. Han börjar bara grina och "skaka på huvudet" i ren frustration då vi ska mata han med den. Jag provade (bara för att se) vanlig ersättning och då svepte han allt utan problem. Det kan ju inte bli klarare än så - han gillar INTE den mjölkfria och jag har just inhandlat en helt ny, oöppnad, svindyr burk. Jag KAN inte mata mitt barn med den då jag inte vet om han är allergisk. Det gör ont i hela hjärtat att se att han inte tycker om den. Vi har i alla fall ordnat en "kolik-flaska" nu som ska ta bort luft. Har bara hunnit köra med den en dag så får se om det blir lite bättre av den. Hoppas hoppas hoppas! O´boy vad trött jag är. Kanske skulle passa på att lägga igen ögonlocken en stund då han väl sover.