Detta inlägg kommer att handla om MIG och mina behov. Egoistiskt va?! Hehe.

Jag har funderat mycket på det här med träning och bättre kost. Det är dock inte tillåtet att strikta till kosten då man ammar varför det blir omotiverande för mig att hålla en bra diet. Varför får man inte "banta" under amning? Jo för det första kan mjölken sina och för det andra kan miljögifter och slaggprodukter frigöras i kroppen och övergå till bröstmjölken och VEM vill mata sitt barn med gift? Hmmm inte jag...Sedan kan ju mamman bli trött och hängig också, men det känns ju mindre viktigt (?)   Hursomhelst hade det varit nice att komma i gängorna efter mycket soffhäng och dåligt ätande. Försöker vara duktig och gå på promenad varje dag och kan hålla en ganska bra kosthållning under dagarna. Hinner inte äta lika mycket då lilleman ropar på mig hela tiden, MEN på kvällen då Jakob kommer hem och tar över har jag tid till att både slappa och äta igen allting. Suck! Motivationen finns inte till ett hälsosammare liv helt enkelt. 

Jag sa att detta inlägg bara skulle handla om mig men jag kan inte låta bli att skriva att jag smäller av för det är så gulligt då min son ligger och pruttar i sömnen bredvid mig. Bebisar är de enda som kan vara gulliga då de släpper väder. Så, då var det sagt! Tillbaka till mig...

Har tänkt att börja göra "plankan"en liten stund varje dag nu. Det är en av magövningarna man får göra nu. Vanlig sit-ups måste vänta ett tag till. Man får träna de inre magmusklerna, ej de yttre. Fick tips på en blogg av en kompis http://blogg.mama.nu/olgas-blogg/ och ska läsa lite då tillfälle ges. Tack Sara!  

Nu ska jag prova göra plankan så länge jag orkar vilket inte lär bli länge.

Källa: http://www.google.se

Vad ljuvligt det känns såhär på morgonen. Just nu har jag suttit SJÄLV och ätit frukost och surfat runt. Pojkarna ligger och sover och jag känner mig oförskämt pigg så jag klev upp och passade på att ha lite "egentid" som man kallar det =) 

Jakob har skött matningen hela natten (förutom min amning då). Han tar hela helgerna och så tar jag mer på vardagarna då han ska upp och jobba, men han hjälper även då såklart, men jag känner att jag vill ta det största ansvaret på vardagarsnätterna då han ska upp tidigt och jobba hela dagen och vara skärpt. Han har ett ganska "farligt" jobb och de jobbar på väldigt höga höjder o s v så det gäller att vara något sånär utvilad och skärpt i sinnet under arbetspassen.

Nu har vi ju introducerat mjölkfri ersättning till Dylan och den luktar och smakar hemskt! Jag lider för Dylans skull, men han äter den som vanlig ersättning. Han hade dock skrikattacker igårkväll igen men hade ju fått den vanliga mjölkersättningen på förmiddagen då vi inte hade hunnit införskaffa den mjölkfria så KANSKE var det p g a det? Hur som helst tar det ju någon dag för att märka skillnad OM det är mjölken som spökar. Det är hemskt att se han så ledsen. Det blir ett känslomässigt kaos inombords och det känns som om man slits sönder i små stycken! Man vill bara ta över det onda för honom. Och det som är ännu värre är ju att man inte vet vad som är på tok. Är det gaser? Är det någon annan smärta? Är det allergi? Gaaaah!!!  

Jag måste säga att jag har ågren för att vara själv nu igen den kommande veckan. Det känns jobbigt att ha ångest för att vara själv med sitt barn, så ska man väl inte behöva känna? Men jag har redan i helgen börjat stressa upp mig inför vardagarna, SPECIELLT nu då det är så speciellt med den nya ersättningen. Det står på burken att man inte kan blanda till den i förväg och förvara i kylskåp, som man kan med de vanliga ersättningarna. DETTA betyder att jag måste börja göra hans mat då han redan har börjat skrika (VADÅ STRESS?!?!?!). Gude Gud ge mig styrka och låt min son "bli bra" snart   

"Morgonstund har guld i mun", hette det va?

Nu blir det att ge mjölkfri ersättning till lill-klimp plus att jag måste göra en helrenovering i min kost och utesluta ALL mjölk för att kunna fortsätta amma. Ska se om han blir nöjdare av detta. Tycker bara att han börjat skrika mer och mer och igår skrek han i stort sett dygnets alla vakna timmar, otröstlig! Det är både ohållbart för honom och för oss. Man tror att man inte ska orka mer men man har ju inget val, man gör ju allt för sitt barn. Det finns inget mer stressande och hjärtskärande än att höra sitt barn skrika så. Vissa gånger skriker han så att han tappar andan och blir blåröd i ansiktet. HEMSKT!   

Eftersom att jag är riktigt ljusblond har jag nästintill obefintliga ögonbryn om jag inte målar eller färgar dem. Nu har jag sett att man kan tatuera in ögonbryn med väldigt tjusiga resultat. Jag har helt fastnat för idén och vill genomföra det. Det enda problemet är - VARS KAN MAN GÖRA DET?!?!?! Vill inte behöva fara till Stockholm för att göra det. Det MÅSTE ju finnas någonstans i norrbotten eller är vi så efter?   

Det är 3D-effekt med riktigt äkta resultat!

Oj vad det är svårt att hitta tid för uppdatering. Hade velat uppdatera så mycket mer men tiden ges inte. Direkt jag har tänkt att uppdatera eller något annat jag känner att jag behöver göra passar Dylan på att gnälla lite extra. Det är som om han känner av att "nu blev mamma upptagen, nu ska jag ha uppmärksamhet". Det slår aldrig fel. T o m nu börjar han knorra när jag har satt igång att skriva. Han var lugn innan! Nu väntar jag bara på att han ska "bryta ihop" hahahaha. Hur gör ni andra med bebisar som har blogg? Jag kan ju visserligen uppdatera när Jakob kommit hem från jobbet men då vill man ju helst umgås med varandra eftersom det inte blir så mycket umgänge tillsammans på vardagarna då han jobbar.

Mycket sömn har det inte heller blivit, så igår fick jag mig en svacka och grinade halva kvällen. Jakob ser alltid lika förstörd ut då jag blir ledsen. Han undrar vad det är och jag får förklara att jag är trött (REDAN??!!) hahahaha. Det är många år kvar innan jag kan sova ut. Men jag antar att jag får ge det lite mer tid innan det blir mer som en rutin. Lite sömn, stressa i sig mat, knappt hinna gå på dass - det blir lite jobbigt i längden. Men sen då han kommer att äta mer sällan (speciellt på natten) kommer det nog bli bättre hoppas jag =). Stresskänslig människa som jag är så är det inte konstigt att jag reagerar med tårar lite då och då.

Nu känner jag mig helt hemsk för att jag skriver detta. Det får inte missuppfattas. Jag ångrar inte en sekund att jag skaffat barn och självklart är det värt all sömnbrist och stress och omställning av hela livet MEN det är klart att det känns! Men direkt jag tittar på mitt lilla knyte blir jag så varm inombords, har aldrig sett något finare! Allt är värt det och jag tror det kommer bli riktigt roligt sedan då han börjar jollra, gurgla och prata   .

Han har tyvärr fortfarande mycket magont och grinar mycket på kvällarna men även på dagen då jag är själv. Jag måste återigen rådfråga barnsköterskan på BVC på torsdag då vi ska dit. Jag är jätterädd att han är känslig mot ersättningen, mot mjölken! Först blev det lite bättre med Minifom men igårkväll var han otröstlig igen =(

Ni skulle se mig nu. Skriver med en hand medan han får vila på axeln, han vill inte ligga själv haha!

Tigerrr!!!! Ho ho ho hoooo!!

Mommo har stickat =)

Idag är det Jakobs första farsdag. Jag klev upp före honom och Dylan och fixade en riktig karlakarlfrukost åt Jakob. Hans favorit är engelsk frukost med bacon, ägg, korv, rostat bröd och vita bönor i tomatsås. Till frukosten fick han även presenter. Ett triss-paket som han vann 60 kr på så det blir två nya trisslotter. Bättre än ingenting. Sedan fick han en t-shirt som det står "Gilla pappa" på och en "Facebook-tummen upp" :-). Han fick även kalsonger som det står "pappa" på i flera olika färger, en duschcrème och thé. 

Farsdagsfrulle

Vi ska på ett tag åka och köpa mer Minifom åt Dylan. Nu när hans mage har satt igång är han stundvis ganska grinig. På BVC fick vi rådet att köpa Minifom för att gasbubblorna i magen ska gå sönder och det har faktiskt hjälpt ganska bra, men såklart är han ju lite grinig som alla bebisar. Kan ju inte förvänta sig att han ska vara tyst och nöjd jämt ;-) Han hade gått upp över 500 gram på sedaste BVC-kontrollen, ETT HALVT KILO!! Det är ju helt galet hahahaha...Jag skojar INTE då jag säger att han är ett riktigt matvrak. Inte konstigt att endast min mjölk inte räcker till åt honom. Han kommer att bli en liten tjockis min bebis. Så mysigt. Jag ska gosa in mig i alla nya valkar han får ;-) Han blir bara mysigare och mysigare ju mer man lär känna honom. Det formas som mer och mer en personlighet märker man. 

Tränar nacken lite =)

Snark-Pelle! Detta är en vanlig syn här hemma =D

Jakob har ju börjat jobba och jag måste erkänna att det är lite tungt. Jag hade ju såklart haft han hemma hela tiden. Nu måste man ju kirra ALLT själv på dagarna och man hinner knappt gå på toa eller äta för direkt man ska passa på att göra något blir lillkillen grinig *såklart*. Han kräver enormt mycket uppassning nu. Jag längtar tills man själv blir så pass cool och trygg i mammarollen att man "törs" fara på stan själv och uträtta ärenden med honom. Hoppas att den dagen kommer bara hahahaha...Just nu är man en riktig hönsmamma. Direkt han för det minsta lilla ljud eller knorrar kutar man dit och ska kolla till honom och skyndar sig att förbereda mat etc. Vill bli mera relaxed känner jag. 

Efter några timmars magont somnar jag i babysittern med min snutte å mina gossedjur  

Nä det var allt för denna gången. Nu ska vi börja packa ihop oss för att fira både Jakobs pappa och även min pappa på farsdag. På återseende!

Då passar jag på att slänga in ett par rader till medans det är lugnt här hemma. Kommer att bli betydligt "svårare" att uppdatera sedan då Jakob är tillbaka på jobbet och man är helt själv med lillpojken, men jag kommer att försöka uppdatera så gott det går.

Sedan vi har kommit hem har vi hunnit ha en massa besök från familjemedlemmar men även vänner har varit förbi. Vi har även besökt Dylans mormor och morfar, farfar och ena moster en gång vardera samt varit på stan en dag, så vi har inte bara suttit inne. Han hade sitt första BVC-besök i onsdags (31/10) och vi promenerade dit, så det blev den första promenaden med vagnen. Sedan har jag även gått runt sjön med honom då Jakob skulle borra upp och fixa en massa illalåtande saker i hemmet =)

Allt såg bra ut på BVC-kontrollen. Han lägger på sig som har ska och är pigg och alert av sig. Han hatar dock att bli avklädd och vägd, han börjar frysa stackarn så man får vara kvick. Han hade passerat födelsevikten nu vilket är toppen. Han hade ju gått ner i början vilket är helt normalt. Känns dock bra att vikten fortsätter uppåt nu och inte neråt. Han bajsade totalt ner skötbordet då vi kom dit och barnmorskan samt sjuksköterskan och vi fick oss ett gott skratt, det smattrade på i flera sekunder och verkade aldrig ta slut. Men sedan var han nöjd och belåten.   

Vi har även hunnit med att bada Dylan två gånger. Han älskar att vara i vattnet men blir förtvivlad då man lyfter ur honom. Det ljumna vattnet måste ju vara som att vara tillbaka i magen och plaska runt. Han blir totalt lugn och harmonisk i badet. 

Nätterna går bra måste jag säga. Det blir såklart många och täta uppvak men han är nöjd efter att han har fått äta, rapa och bajsa. Hoppas att det håller i sig så. Det är så mysigt att sova med honom och man vaknar upp lite då och då och måste titta till honom - andas han? lever han? är han för varm? är han för kall? Ja, man är ständigt orolig.

Amningen går väl sisådär. Den kom igång jättebra på BB och Dylan hade vad man kallar för "matbajs" redan första dygnet! Läkaren och barnmorskorna var impade för det brukar ta några dagar innan de får det annars. Sedan har mjölken aldrig riktigt runnit till ordentligt så jag kan bara delamma honom och komplettera med ersättning. Känns inte alls roligt och jag är rädd för att han ska få ett sämre immunförsvar och dra på sig sjukdomar, men vad göra? Är glad så länge han får ordentligt med mat, sedan kan jag bara hoppas på att han inte blir sjuk. Är väldigt noga med hygienen hemma och har städat typ varje dag, inte överdrivet, men ser till att ha det helt och rent hemma. Lite skit och baciller ska de såklart ha, om man har det för rent gör man dem en björntjänst då de kommer att bli överkänslig mot bakterier bara därför. Nåväl, här kommer lite mobilbilder. Tyvärr är det lite kass kvalitet men bättre det än inga bilder alls   

Jag tänkte passa på att ge ett litet livstecken ifrån oss då det är något sånär lugnt här hemma. Detta är ett väldigt långt inlägg där jag kommer att berätta om hur förlossningen satte igång och hur vårt lilla hjärta kom till världen. Trevlig läsning. OBS! Mycket text, många bilder.  

LÖRDAG 20/10:

Min förlossning kan man säga startade lördagen den 20:e oktober. Vi hade haft middagsgäster och jag hade känt obehagliga "huggningar" i höfterna samt underlivet under hela kvällen. Gick och lade mig för natten efter att gästerna farit hem men vaknade just innan midnatt av att jag började känna molande mensvärk som kom i intervaller, dock inte så täta intervaller, men jag kände mig orolig så Jakob ringde till förlossningen där barnmorskan sa att det inte lät som om förlossningen var igång och att jag kunde prova varm vetekudde och Alvedon. Jag provade det och det gjorde att jag kunde somna om ett tag men fortsatte att vakna med jämna mellanrum under hela natten pga av mensvärk/förvärkar. 

SÖNDAGEN 21/10:

På söndagen då jag vaknade var jag ganska slut av dålig nattsömn pga förvärkar. Värkarna fortsatte då och då under hela dagen men det hela tyckte jag blev värre på kvällen. Denna gång ringde jag till förlossningen själv och beskrev smärtan och hon trodde inte riktigt att det var igång men då blev jag ledsen och sa att jag var rädd och ville komma och kolla mig var vi välkomna in för en check up. Vi for in vid ca 22-tiden på söndagskvällen.

Vi blev emottagna av en ung tjej, ungefär i min ålder som var under "upplärning" eller vad man ska säga. Hon tog en CTG-kurva som var normal och såg att mina värkar kom ca var 6:e minut. Inte nog täta för att förlossningen ska vara i vad man kallar "aktiv latensfas", men hon kunde se att någonting var på gång. Sedan kom det in en "rutinerad" barnmorska i undersökningsrummet och de skulle känna om jag var öppen. Först kände den rutinerade barnmorskan, sedan frågade hon om det gick bra att den andra också kände. Här någonstans blev jag irriterad eftersom läkaren jag pratat med tidigare sa att jag INTE ska behöva utsättas för att kandidater ska hålla på att känna då jag är nog rädd för smärta och att han skulle anteckna det i min journal. Det var ju inte för skojs skull som jag verkligen tryckt på att jag är rädd för smärta! Nåväl, harig som jag är kunde jag inte säga nej, så hon fick också känna.

De konstaterade tillsammans att jag var öppen 2 cm och föreslog att jag skulle ta ett varmt bad på förlossningen och vänta för att se om det hela skulle tillta i styrka samt att intervallerna av värkar skulle komma tätare. Här fick jag en sådan där läskig, underlig, overklighetskänsla att "fan nu händer det, vi kommer att få barn i natt och det kommer att bli på min systers födelsedag som vi skojat om". Vi fick bosätta oss i en förlossningssal och Jakob hämtade upp BB-väska m m från bilen. Jag ringde och väckte en yrvaken mamma och sa att det verkade vara igång. Efter detta fick jag med mig en sexig landstinget-rock och handduk och vi gick till badet. Då jag låg i plurret fick jag värkar av samma karaktär som tidigare och försökte andas mig igenom varje värk. Hade inte ro att ligga länge i vattnet då jag blev jättesvettig så gick upp ganska snart och tillbaka till förlossningssalen. Där började värkarna bli mer besvärande och tillslut fick jag prova på lustgasen. De hade vridit den på lägsta dosen så var inte så mycket till hjälp utav den tyvärr samt att min teknik vid användning kanske inte var den bästa.

Det hela var långdraget och jag var helt slut då jag inte kunnat koppla av och sova på en hel del timmar. BB-personalen tyckte att eftersom jag inte riktigt var i aktiv fas kunde de låta mig övernatta på BB med sovdos (morfin, Panodil samt Bricanyl). Jakob fick sova med mig på rummet där vilket var guld värt, jag var så orolig och ville inte sova själv den natten. Efter morfinet och Bricanylen kickade in blev jag totalt avslappnad och värkarna var som bortblåsta, jag kunde ÄNTLIGEN koppla av och sova och jag kunde även förstå varför folk blir knarkare. Sov i några timmar innan jag började känna värkar på nytt. Larmade personalen och jag fick en till dos Bricanyl injicerat som ska vara livmoderavslappnande. Det kändes bättre och jag kunde somna om på nytt ett tag.

MÅNDAGEN 22/10:

Vaknade på morgonkvisten på måndagen den 22:a oktober. Det var min systers födelsedag och jag och Jakob var helt säkra på att Dylan skulle komma då. Jag kände lite molande mensvärk, men ingenting "farligt" och helt klart hanterbart, men det var som om värkarbetet avklingat ganska rejält kände jag. Jag ringde på klockan för att fråga vad som stod på dagens agenda. Det kom in en barnmorska som bröt på ryska som var ganska rejält byggd, lika lång som bred och hade fräna brillor. Hon var ball och fräck i käften och satte sig tätt intill mig på sängkanten och smekte mitt ben medan hon frågade hur det var med mig. Hon visste att jag var väldigt orolig och undrade om jag hade frågor eller funderingar angående förlossningen som hon kunde svara på. Jag undrade väl inte så mycket utan sa att jag mest får panik då jag får värkar och har svårt att veta hur jag ska hantera dem trots att jag andas som man "ska". 

Hon tittade på Jakob, vevade med handen emot sig och sa: "Kom hit!! Nu ska jag visa dig vad du ska göra för att underlätta för Emma" (jag orkade inte rätta till namnet här haha). "Det är du som har ställt till det så nu ska du också få jobba!". Hon visade olika ställningar och massagetekniker som kunde vara avkopplande och "skönt" under värkarna. Jag sa att jag var orolig för utdrivningsfasen då jag hört att inte epiduralen hjälper mot den och att man tyvärr har läst och hört beskrivningar av hur ont det kan göra. Hon sa att hon blir så arg att hon går upp i atomer då hon hör hur kvinnor skrämmer upp varandra. Hon sa till mig att jag kommer att klara det galant och att personalen är väldigt kompetenta och att de kommer att ta hand om mig på bästa sätt. Sedan fortsatte hon svamla om en massa som jag inte riktigt kan erinra, minns bara att hon lättade upp stämningen och att man fick skratta lite mitt i allt ”kaos”.

Vi fick frukost på BB och sedan fick vi gå över till förlossningen igen för att ta en ny CTG-kurva. De såg att det fortfarande inte var aktivt nog, värkarna kom ca var 5:e minut och var inte tillräckligt starka. Det kom in en dansk barnmorska i rummet som var jättegullig och frågade hur jag mådde. Jag sa att jag var lite trött och att jag ville att allt bara skulle vara över. Hon sa att de kan se på CTG-kurvan att det inte riktigt var igång som det skulle och föreslog att vi kanske skulle fara hem och vila. Jag som var orolig ville egentligen inte lämna sjukhuset men gick tillslut med på det.

Då vi kom hem åt vi lite mat och jag kunde slumra till en stund, men senare på kvällen kom allt tillbaka och vi var tillbaka på ungefär samma status som första kvällen fast lite mer intensivt denna gång. Jag ringde till förlossningen och vi fick åka in runt 22-tiden. De tog i vanlig ordning CTG-kurva och kunde se att jag hade värkar var 5:e minut ungefär. Denna barnmorska kände också på mig och sa att jag var öppen 1 cm. "Va?!", utbrast jag, "igår var jag ju öppen 2 cm! Har det gått tillbaka?". Hon förklarade att det kan bero på vem som känner, man kan ha olika tjocka fingrar bl a. Nu kände jag mig lurad, leds och var jag ganska uppgiven då allting gick så långsamt. Åter igen fick jag förslaget om sovdos och just i denna jobbiga, seglivade fas med värkar kunde jag inte annat än att tacka ja igen bara för att få slippa ha ont i några timmar och få sova en stund. Nu var klockan efter midnatt och tisdagen (födelsedagen) hade inletts…

TISDAG 23/10 (efter midnatt): 
Eftersom det inte fanns plats på BB denna natt fick vi övernatta på gynavdelningen. Denna barnmorska var inte så förtjust i att Jakob skulle sova med mig men förstod min oro och var därför snäll att låta han göra det. Så de fick bära in en extrasäng och sängkläder till honom. En ny kur med morfin sprutades in i skinkan, ingen Panodil eller Bricanyl denna gång, och jag kunde koppla av igen. Denna gång hjälpte morfinet inte lika länge som första natten utan jag sov ca 2 timmar innan jag vaknade av att jag börjat känna av värkarna igen. Jag larmade och sa att jag hade ont. De gav mig två Panodil som kunde slänga sig i väggen. Fick invänta barnmorskan som tagit emot oss på förlossningen tidigare och vi fick förflytta oss upp till förlossningen för YTTERLIGARE en CTG-kurva kl:04.49. Värkarbetet hade det inte tilltagit dessvärre utan det var fortfarande "bara" FEM fucking minuter mellan värkarna och INTE tillräckligt starka. ”Hur länge skulle detta helvete pågå?” hann jag tänka många gånger. Fick igen lägga mig i ett varmt bad i "avkopplande syfte" (pfft!!) kl:04.55, men blev inte långvarig då svetten fort började lacka. Vi förflyttade oss till förlossningssalen och jag lade mig i sängen och försökte koppla av och Jakob parkerade rumpan i fåtöljen inne på rummet som är till för papporna. 

Jag sa till barnmorskan att jag var hungrig och hon skrapade ihop en ostsmörgås och ett mjölkglas åt mig. Jag lyckades slumra till korta sekvensen genom resten av natten men vaknade tidigt och inväntade bara frukosten som började serveras 7.30, var hungrig IGEN. Jakob hämtade frukost åt oss och vi fikade inne på rummet och jag undrade oroligt vad denna dagen hade i sitt sköte, nu måste de ju börja agera och göra något om detta inte tilltog denna dag.

Lustgasen kopplades in Kl:10.53. Jag började flitigt inhalera den då värkarna kom. Jag tjatade flera gånger om att jag ville att de skulle sätta epiduralen men de ville gärna att mitt värkarbete skulle komma igång ÄNNU mer innan då en epidural annars kan förstöra latensfasen. Lunchen var dags att förtäras Kl:11.30 och Jakob fick mata mig med laxsoppa mellan värkarna. Jag hade svårt att sitta stilla och stod därför med gåstol och vandrade så långt sladden till lustgasen och CTG-apparaten räckte, vilket inte var särskilt långt. Jag kommer även ihåg hur jag vaggade och vred fötterna i mina grisrosa foppatofflor så att det knarrade vid varje värk. 

En jättegullig undersköterska i 60-årsåldern kom in och checkade läget precis då jag inhalerat lustgas och kände mig lite vimmelkantig och fick fula syner i huvudet. Jag såg framför mig hur flera flintskalliga gubbar med bara några hårstrån liggandes på hjässan (s k "overcomb") satt och fick sina hattar avblåsta av kraftigt tryckluft så att alla hattarna flög av  samtidigt som man tydligt kunde höra ett kraftigt "puff-ljud". Jag kämpade för att hålla tillbaka skrattet och blev sedan avledd av mina fula syner av undersköterskan som visade hur jag skulle använda lustgasen mest effektivt och att jag gärna skulle andas ut ett tag efteråt i masken så att inte alltför mycket gas skulle komma ut i rummet. Jag passade på att säga att jag inte riktigt hade önskvärd effekt av lustgasen (önskvärd effekt enligt mig hade varit att tuppa av efter varje inhalering) haha. Hon vred därefter upp dosen.

Varje gång barnmorskan kom in tjatade jag om epiduralen. Jag började tappa tålamodet en aning nu, började gråta och sa att jag ville ha epiduralen NU. Tillslut ringde de efter narkosläkaren som fick komma och sätta epiduralen kl:12.30, trots att jag inte riktigt var i önskvärd fas i mitt värkarbete. Jag kände en slags lättnad att "äntligen skulle jag få smärtlindring". Jag var lite orolig för nålsticket då jag verkligen hatar sådant. Tanken på att få en nål instucken mellan kotorna kändes inte nice. Jag inhalerade lustgas för fulla muggar och bad Jakob säga till just innan han skulle sticka. Kommer ihåg att Jakob sa: "Nu". Just då hade jag blivit packad av lustgasen. Kände att det knakade till i ryggkotan men jag brydde mig inte utan ville snarare börja fnittra.

Jag har jobbat en kort period på akutsjukvården där denna narkosläkare jobbar och känner läkarsekreteraren där, Sandra (som är i min ålder), så jag kände för att ge en hälsning till henne. Nu var det ett bra tillfälle då man var full och hade modet att göra det. Jag hör hur jag själv sluddrar som fan och säger något i stil med: "Halsa Sandra Sik…Sandra Sik…Sik…Sandra Sikblad" och så lade jag av ett fnitter och såg att Jakob också började skratta. Efteråt undrade jag om han hörde vad jag sa men Jakob tror inte att han uppfattade min hälsning. HAHAHA!

Nu kickade edan in och jag kunde känna en enorm lättnad. Det kändes MYCKET bättre. Jag kunde fortfarande känna värkar men de var inte alls hemska, snarare piece of cake. Vid 14-tiden var det skiftbyte och en ny barnmorska och undersköterska kom och presenterade sig i rummet. Detta var barnmorskan Monica Tegner, som var med i "Uppdrag granskning" angående sfinkterrupturer vid förlossning, som jag nyligen tittat på och nojjat upp mig över. Jag har tidigare tänkt tanken att "tänk om hon skulle förlösa mig dagen då det är dags" och så kom hon in dit. Det var en sådan sjuk känsla, det måste ha varit ödet. Hon sa att hon läst mitt förlossningsbrev och vet om att jag är rädd och att de skulle hjälpa mig på bästa möjliga sätt och ta bra hand om mig. Efter att jag hade tagit lite lustgas och blivit yr i bollen kände jag för att fråga henne: "Visst har du varit med i Uppdrag granskning?". "Jo", bekräftade hon, men inte mycket mer än det. Jag kände att jag var i trygga händer och att hon verkligen skulle skydda min mellangård från sfinkterruptur hahahahaha.

Senare kommer Monica in och säger att hon måste öka på med värkförstärkande dropp för att värkarna ska bli mer effektiva, detta var kl:13.54. "Nej" tänkte jag "gör inte så att värkarna börjar göra ont igen". Värkarna tilltog i styrka trots epiduralen vilket gjorde mig besviken. Efter ett tag var det som innan jag fick epiduralen och det började kännas väldigt jobbigt. Jag sa till Jakob att nu får de göra något, de får plocka ut bebisen med kejsarsnitt - om jag bara visste hur nära jag var målet då!

Monica kom in precis efter att jag grinandes sagt till Jakob att de måste plocka ut bebisen. Hon frågade om jag hade det jobbigt. Jag kunde bara konstatera att så var fallet medans jag försökte "skärpa till mig" så gott det gick. Hon kände på mig och sa: "Emelie, det är inte konstigt att du har haft ont, du har öppnat dig från 4-9 cm”. Detta hade jag gjort inom loppet av en timme! 

Kl:15.16 tappades jag på urin. Innan tappningen sög jag i mig en massa lustgas så att hela rummet blev helt skevt. Det var som om jag låg i en sal där allting var vitt - vita väggar, ett vitt sken runt omkring och jag såg i stort sett bara Jakobs ansikte i synfältet. Då barnmorskan drog bort påsen med urin som hon tappat mig på och sa; "Sådär, då var det klart", DÅ trodde jag på fullaste allvar att bebisen var ute och hann tänka ”jaha, det här var ju inte så farligt ändå”. Snacka om besvikelse då jag vaknade upp från ruset och insåg att det bara var kisspåsen hon bar iväg med. Nu kände jag en underlig känsla av att det började trycka neråt. Jag inhalerade ännu mer lustgas, så pass mycket att jag började "hallucinera" igen. Jag ser hur Jakobs ansikte dras ut på diagonalen i rummet och helt plötsligt ser jag 10 st Jakob-ansikten och sedan ser jag hur han börjar skratta och frågar: "Vad är det?". Frågan ekar flera gånger om samtidigt som jag hör dunka dunka musik i bakgrunden. Sedan ser jag barnmorskan påväg ut genom dörren och hon frågar: "Är hon salig?", och ler. Även hennes fråga ekar ca 10 gånger i rummet. Därefter dunstar lustgasen ur mig och jag undrar vars barnmorskan tog vägen. "Vars är hon Jakob, vars är hon?!", ylade jag förtvivlat. "Hon får komma nu!". Här kommer jag inte ihåg om jag hade ont eller om jag bara var rädd och förtvivlad och hade börjat panika lite, panik samtidigt som jag reflexmässigt började trycka på nedåt som om jag ville bajsa, men kan ändå inte påstå att jag var bajsnödig. Jag vrålade att Jakob fick larma och att hon får komma hit, vars tog hon vägen???

Kl:15.28 var jag helt öppen. Kl:15.59 var han helt nere i bäckenbotten. Efter detta började krystvärkarna i totalt 44 min. Jag kommer inte att beskriva några detaljer här. Alla ska få bilda sin egna uppfattning om förlossningen i detta skede och det är bara onödigt att sitta och beskriva hur allt kändes här. Alla känner olika. Det är totalt individuellt hur man hanterar smärta och jag gör varken mig själv eller någon annan en tjänst genom att dela med mig av den här sista biten. Det räcker med att jag själv vet. 

Det viktigaste är att förlossningen gick komplikationsfritt och att vi fick ett friskt barn! Det är allt jag någonsin kunde önska mig. Jag minns bara att jag var lite tagen då han kom ut och kunde inte riktigt förstå att det var MITT barn. Jag såg på lilla bebispojken som låg där med navelsträngen och på Jakob som blev rörd till tårar. Jag kommer ihåg att han sa att han älskade mig och att jag hade varit jätteduktig. 

  Alltså kl:16.43 på självaste bf-dagen den 23 oktober fick vi vårt efterlängtade barn. Han vägde 3285 gram och var 50 cm lång. Kunde bara förstummat beskåda min vackra, älskade lilla pojke på mitt bröst. Total overklighetskänsla. Bästa dagen i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma ...  

Älsklingen har kommit ut och får ligga på bröstet.  

Var tvungen att bjuda på denna bild då han just kommit ut. Alltså min MIN, chockad eller vad? Hahaha..

(Sista bilden på mig som höggravid i v 40 samt en magbild 4 dagar efter förlossningen. Kunde aldrig tro att magen skulle "försvinna" så fort.)