Inne i vecka 40. Det är 4 dagar kvar till BF! 

När ska du sjunka mage? Tycker fortfarande du står ut som ett klot precis som du alltid gjort.

Vecka 40

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Exakt vad som gör att förlossningen startar vet man inte. Det är troligen barnet som sätter i gång den. Många funderar över om det är möjligt att sätta i gång förlossningen själv genom att springa i trappor eller äta speciell mat. Det finns dock inget sätt att själv tvinga i gång förlossningen, utan barnet kommer när det är klart. Förlossningen sätts bara i gång på sjukhuset om det finns någon medicinsk anledning, till exempel att du har högt blodtryck. Trycket från barnets huvud mot livmoderhalsen kan påskynda förlossningsstarten. Trycket gör att det utsöndras oxytocin, ett hormon som signalerar till livmodern att den ska dra ihop sig. När livmodern drar ihop sig allt oftare och starkare, trycks barnets huvud ännu mer ner mot livmoderhalsen. Den ger efter så småningom och börjar öppna sig.
Det kan hända att trycket blir så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen. 

Barnet: Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det däremot finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.
Barnet är redo att möta omvärlden, 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42.

Jag trodde att jag hade haft nog med motgångar och dåliga nyheter under min graviditet, men det kom att visa sig att det inte var så...

Först blev min pappa hjärtsjuk under försommaren, sedan har min farmor avlidit i slutet av sommaren och nu står vi i vår familj inför valet att ta bort vår älskade Mio! Han har skadat baktassen i buslek och idag var jag och mamma till veterinären och han kunde snabbt konstatera att Mio slitit av korsbandet. Han sa att man kan operera sådant men att läkningstiden är flera månader och eftersom att Mio snart fyller 12 år räknas han inte direkt som någon ungdom och att han förmodligen kommer att få mycket ont efteråt samt problem med artros då han kommer att belasta kroppen fel etc.Veterinären sa att det är upp till oss hur vi vill göra men att han tyckte att det rätta och mest schyssta mot Mio vore om han fick somna in. 

Tårarna gick inte att hålla tillbaka utan började lipa inne i undersökningsrummet. Jag försökte bita ihop och tittade på Mio som även såg djupt i mina ögon. Så ovetandes om vad vi pratade om. Fruktansvärd känsla. Min älskling som jag inte vet hur livet ska bli utan, det är min familjemedlem, min "bror" sedan snart 12 år tillbaka i tiden. Så mycket minnen. Han har funnits med och varit som en tröst då man varit som mest ledsen och han har funnits med då man varit som mest glad. Flera gånger har man suttit och pratat med honom om allt möjligt och han har bara suttit där och "lyssnat" och varit som en tröst för en. Låter kanske sjukt men det är sant. Han är en stor trygghet och kärlek i mitt liv och det kommer att bli så tomt utan honom. Jag saknar honom redan!   

Tänk vad en djur kan berika ens liv. Han har verkligen berikat mitt och just nu vet jag inte riktigt vars jag ska ta vägen. Visst förstod jag att denna dag skulle komma men inte nu och inte på det här sättet. Inte genom en "sketen skada" i benet. Han är ju annars en pigg 11, snart 12-åring. Och VARFÖR ska det hända just nu innan jag fått mitt barn? Jag hade ju velat att han hann träffa mitt barn, det hade jag självklart räknat med. Och tänk OM jag ligger och ska föda då han har fått en tid för insomning, då kommer jag att missa det ögonblicket. Jag vill ju vara med ända till slutet och ta farväl. Jag vill vara där hans sista andetag. Tänk om jag inte kan det. Allt detta gör att mitt hjärta brister. Det gör så ont i själen ;-( Detta är ren smärta och tortyr!

Älskar dig så mycket och saknar dig redan!   

Inne i vecka 40 och det återstår 6 d a g a r till beräknad förlossning. Helt sick! Behöver jag säga att jag är rädd/orolig/nervös/förväntansfull/hoppfull/glad/ledsen/överlycklig JA alla känslor bara väller fram på samma gång. Men det kanske är så det ska vara? Kanske inte så konstigt? Jag undrar bara åter igen; hur ska detta gå vägen? Kan tyvärr inte sia och se det framför mig.    Men jag tror på att det på något sätt ska gå, det MÅSTE gå!

Det är dessutom min födelsedag idag   Min bebbe hade kunnat komma idag som världens bästa present   MEN det är nog ganska uteslutet nu. Har inte haft någon känning av att det är på G ännu och det kommer nog inte komma det här dygnet heller skulle jag tro  Jakob uppvaktade mig med frukost på morgonen och en present. Kommer att få en tatuering. Jag vill tatuera in bebisens handavtryck på ryggen, längst upp och sedan skriva namn och eventuellt personnummer under handavtryckena. LÄNGTAR!!!  

Har två dagar kvar att jobba nu innan mitt vick går ut. Jag lyckades jobba hela vägen och kan bara klappa mig själv på axeln och säga "bra jobbat" (för en gångs skull). Har inte varit lätt alla gånger men jag gav inte upp. Måste ge mig själv cred för det. Är nog inte många som jobbar tills det bara är 4 dagar kvar till BF. Beundransvärt eller idiotiskt återstår att bedöma i betraktarens öga   

Satte igång att baka bullar efter jobbet igår förresten och det höll totalt på att ta knäcken på mig. Var helt slut efteråt och det slutade med att Jakob fick städa bort allt hahahaha...Men de blev jäkligt goda bullar och jag åt närmare bestämt 4 st med iskall mjölk. Skickade även med en påse till Jakobs jobb så att grabbarna skulle ha något gott att smaska på till fikat idag  

Detta blev resultatet:

Tänkte även passa på att lägga in lite gravidpics som jag tagit genom dessa veckor/månader. Kan som sagt vara roligt att ha senare. Ibland blir jag rädd att t ex datorn ska krascha och att man inte hunnit spara över bilderna på en annan hårddisk, så då är det bra att man sprider ut lite bilder både på bloggen och Facebook så att man har kvar sedan OM det skulle inträffa en datorkrasch haha!

Synd är att jag inte har döpt bilderna efter veckan jag var i då jag tog bilden, nu kommer jag ju inte ihåg. Jaja, skit samma. Vi kör på ändå (en väldigt blandad kompott och det är inte i kronologisk ordning utan blandat hej vilt bara haha)  

Vi nöjer oss så   

Fan, man gick inte många dagar med fanan uppe innan man började tokoroa sig inför förlossningen ånyo  Kändes ju så bra och självklart allting efter att jag hade träffat läkaren, men nu har hjärnspökena satt igång ordentligt igen. Nu är jag panikslagen över den överjävliga smärtan jag förmodligen kommer att erfara under förlossningen. Jag kan och vill inte föreställa mig hur hemskt det kommer att kännas, för INGEN kan påstå att det kommer att vara smärtfritt och peace of cake att genomgå det. 

Vi var till barnmorskan idag och hon sa att hon kunde se tecken på mig att förlossningen är väldigt nära nu. Jag höll nästan på att börja gråta då hon sa det och blev rädd. VILL VILL VILL INTE FÖDA!! Vill bara ha min bebis utan att behöva gå igenom en förlossning. Känner mig varken psykiskt eller fysiskt kapabel till att genomföra detta. Det känns som om jag kommer att få uppleva riktig jävla panik och dödsångest under förlossningen. Att jag ska flippa totalt och önska att jag vore död. På ett eller annat sätt kommer ju bebisen att komma ut tillslut och visst kommer jag att klara av att få ut den; JAG ÄR JU SÅ ILLA TVUNGEN! Men jag känner bara att jag inte vill föda till vilket pris som helst. Vill inte att det ska vara det värsta jag varit med om ÄVEN om det kommer att vara värt det då det väl är gjort och man har sin bebis i famnen. 

Detta velande är fan bland det värsta jag varit med om. Känns hemskt och tar udden på så mycket energi och lycka. Känns som om jag kommer att vara mentalt fucked up då jag väl fått min bebis och att orken och lyckan som ska finnas där för att ta han om den lille kommer att vara som bortblåst. Detta är verkligen inte roligt. Jag ber varje dag för att detta ska gå vägen och att det inte ska "dö" på kuppen.   

Nu till något lite trevligare: Jag blev "avtackad" på jobbet idag. De passade på att ta det idag trots att jag har vick t o m fredag. De vågade inte chansa och dra på det längre, så de bestämde sig för att ta det idag. För varje dag som går är det ju bara mer och mer osäkert om jag är "kvar" tills nästa dag   . Jag fick en jättefin blomma, presentkort på Hemtex samt jättesmarrig tårta. Sedan höll chefen ett tal där han berättade vilken otrolig utveckling jag har genomgått under den "korta" tid jag varit där och att det har varit en fröjd att jobba med mig. Han sa också att han hoppas att jag på ett eller annat sätt kommer att komma tillbaka och jobba hos dem i framtiden. Han önskade all lycka till med barnet osv. Fick även höra av en mycket snäll kollega att jag har varit den friskaste fläkten som jobbat på stället. Mycket roligt att höra, jag växte flera cm. 

Finblomman!

Är nu inne i v 39. 

Jag antar att ni som har läst bloggen innan är fundersamma på hur det gick hos läkaren idag??? Jag tänkte väl det!    Jag måste meddela att det gick jättebra. Jag träffade en mycket professionell och förstående läkare som diskuterade igenom alla mina farhågor med mig och hade väldigt bra svar och förklaringar på allt man oroade sig för etc. Det satt dessutom med en läkarkanditat under besöket, men han frågade oss noga innan om det var ok att hon satt med och jag godkände det. 

Han diskuterade nackdelar med kejsarsnitt och att man i största möjliga mån vill undvika att utföra ett sådant OM det inte handlar om medicinska själ. Jag har ju "bara" psykiska själ till att jag vill göra kejsarsnitt. Han lyckades avråda mig på ett bra sätt och jag kunde känna att det inte var den rätta utvägen trots allt efter att vi hade pratat. 

Detta med igångsättning förklarade han också att de såklart vill undvika i största möjliga mån då det också kan tillstöta komplikationer med en sådan. Han förklarade att det kan vara negativt för förlossningsförloppet om man med läkemedel "kickar igång" en förlossning och att det inte helt sällan leder till kejsarsnitt och att en igångsättning kan göra hela förlossningen mer intensiv och jobbig. 

Han försäkrade mig om att jag ska få en tidig epidural samt annan smärtlindring som önskas och att jag ska ha en välrutinerad barnmorska under förlossningen och inte en massa spring på rummet. Han sa att jag ska få ha lugn och ro och att de verkligen ska se till mitt bästa och vara observant på hur jag mår och reagerar under förlossningen. Han sa även att direkt jag känner av att jag börjar få värkar hemma ska jag höra av mig till förlossningen och att det bara är att komma in dit vid minsta oro. Han sa att han förstår att det är jobbigt då "själen spökar" som han uttryckte det, men att jag har alla förutsättningar för att allt ska gå jättebra med tanke på mina goda värden, min kroppskonstitution, min i övrigt friska hälsa och att graviditeten har varit helt komplikationsfri och normal.

Det hela slutade med att han gjorde en ulj-undersökning för att kolla hur bebisen låg för jag har tidigare uttryckt att jag verkligen vill veta att den ligger rätt och kan känna mig lite tryggare i det. Jag skulle totalvägra att föda i säte!

Vi fick se lite av profilen och han tryckte på någon knapp så vi fick se bebisen i 3D    Så jäkla häftigt. Vi såg dock "bara" halva ansiktet då andra halvan var gömd i moderkakan hahaha....

Sedan kunde jag inte hålla mig så jag frågade: "Vad är det för kön?"..."Det kan vi kolla" sa han. Han fick fram en liten snorre och pung i bild och knäppte av ett foto som vi sedan fick med oss hem hahahahahaha....Jag kan säga att 98% av alla som jag träffat har sagt att de tror att det är en tjej jag kommer att få och att jag har en typisk tjejmage. Tji fick alla dem! Hahahaha

Då vi var påväg ut från undersökningsrummet och hade skakat hand med läkaren och kandidaten klappade läkaren Jakob på axeln och sa: "Jag märker att hon har ett bra stöd i dig". Jakob såg mäkta stolt ut och jag kände att han ska verkligen ha all cred i världen! Så mycket stöttning som han ger mig är helt otroligt.   

Jag är jättenöjd med hur bra jag har blivit bemött och hur bra de har tagit hand om mig och min förlossningsrädsla. Min norea-barnmorska har t o m gett mig hennes privata mobilnummer och sa: "Är det något så är det bara att du hör av dig. Antingen ringer du eller så skriver du ett sms, så ringer jag upp dig. Känner du att du börjar skena iväg och att det blir allt för jobbigt, hör av dig". Sedan tittade hon på mig då jag reste mig upp och sa: "Gud vad snygg du är! Måste bara få säga det, så himla fin mage!"...Man blev som full i lyckohormoner efter både mötet med läkaren och norea-barnmorskan så jag kände i slutändan att "detta ska jag klara". Hoppas bara att den känslan håller i sig! Haha

Magen i v 39: 

http://www.svtplay.se/video/317002/del-5-av-17-skammen

Detta avsnitt på "Uppdrag granskning" hjälpte mig inte att bli kvitt min förlossningsskräck kan man säga utan det multiplicerade det hela med 1000 ungefär! Har sett "Uppdrag granskning" med samma ämne för ca 1 år sedan, det var väl det programmet som gav upphovet till detta då fler drabbade hört av sig angående sfinkterruptur, d v s att man vid förlossningen spricker hela vägen från slidan ner till ändtarmsöppningen. Jag hade förträngt det första avsnittet jag såg för ca 1 år sedan MEN nyfiken som jag är var jag tvungen att titta på det nya som kommit. Mycket dum idé, MYCKET DUM!!!

Note/varning: Ni som läser detta och också är förlossningsrädda ska INTE, INTE, INTE!!! titta på detta avsnitt (var inte lika dum som jag!). 

Jahapp, veckorna rusar fram och nu är jag inne i v 38. Förlossningen kryper bara närmare och närmare och snart är det omöjligt att "ignorera" det. Har varit på flera samtal hos noreabarnmorska angående min förlossningsrädsla och visst har det känts bra att prata med någon om det, som dessutom är expert på det och förstår ens oro, men förlossningsrädslan finns fortfarande kvar, den blir inte direkt mindre. Den kommer nog inte ge med sig heller, hur mycket jag än pratar med norea-bm.

Frågan är om jag ska våga ge mig in i det okända, man har ju inte så mycket val, fast hade jag verkligen krävt ett kejsarsnitt tror jag att jag hade fått det, men vill inte heller ta "the easy way out". Då hade jag sedan mått dåligt och känt mig dålig över det. Tänk att man alltid ska vara "fröken duktig" och ställa så jävla höga krav på sig själv. Jag vill självklart på ett sätt uppleva en vaginal förlossning men samtidigt vågar jag inte och jag litar inte på att jag är förmögen till det varken fysiskt eller psykiskt. Jobbigt läge detta. Men nu har jag fått en läkartid på gyn där jag kommer att få diskutera detta med en läkare. 

Jag kan stundtals tänka mig att föda normalt på ett villkor:

- Om jag blir igångsatt i senast v 40 och slipper gå över tiden, för då kommer jag verkligen att freaka ur. Om man blir igångsatt har jag hört att förlossningen kan bli ännu intensivare och smärtsammare, vilket jag egentligen inte vill då det är smärtan jag är mest rädd för, men då kommer jag att vara på rätt plats och de kommer att kunna hålla koll på mig bättre och sätta in smärtstillande i tid. Samtidigt är det inte helt ovanligt att igångsättningar kan leda till kejsarsnitt i slutändan då det är en "konstgjord" start på förlossningen, som inte får starta naturligt. 

- Om det inte blir frågan om igångsättning lutar det ganska kraftigt åt att jag vill ha kejsarsnitt. Känner bara att min rädsla blir för övermäktig och att det är svårt att kontrollera den om inte jag får "bestämma" när förlossningen ska starta med s k igångsättning. Jag är ett kontrollfreak och pallar inte tanken på att gå hemma och få värkar och hålla på att ringa in och avstämma med förlossningen om man ska ta sig in till sjukhuset eller ej. Blir smått hysterisk av tanken att jag ska vanka fram och tillbaka hemma och undra "är det igång nu" för varenda värk man känner. PUST!!!

Ja som ni förstår kanske det inte är dumt att jag fått tid till en läkare för att diskutera detta. Det är ju verkligen inte långt kvar nu och snart står jag med "döden i vitögat" känns det som.   

Nåväl, nu ska jag iaf glädjas åt att lilla pyret snart är hos oss   

Har varit hos barnmorskan på vc idag och allt såg bra ut. Har gått upp ca 10 kg, hade bra tryck 125/75, bra blodvärde och blodsocker (trots att jag ätit Toblerone innan=)) och sf-måttet var 37 cm. Hjärtljuden låg som vanligt och pendlade mellan 130-150 slag/min och bm tyckte hon kände huvudet nedåt och att det var ruckbart, så det har inte fixerat sig. 

Jag blev glad, stolt och faktiskt rörd då barnmorskan sa: "Du har verkligen kämpat dig igenom din graviditet trots motgångar du har haft och trots att du inte mått så bra psykiskt. Helt otroligt, du är en riktig kämpe. Du ska vara stolt över dig själv, du har snart tagit dig igenom en hel graviditet".

Det värmde verkligen. Man borde definitivt tänka och känna så om sig själv och kunna berömma sig själv då och då och inte vara så hård mot sig själv. Men det vet ju fler än jag att det är lättare sagt än gjort. 

Här kommer iaf magbilder i v 38:

Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft en sådan fin och förstående pojkvän vid min sida. Hur jag än känner och beter mig och mår accepterar Jakob alltid mig och tycker inte att jag är knäpp, onormal eller larvig på något sätt. Ofta skäms man ju för sig själv då man inte mår bra och känner sig värdelös för att man är livrädd för det "en kvinna ska klara av och är gjord för" d v s förlossning. Samma sak om man mår dåligt och nojar över andra saker. 

Det var riktigt gulligt då vi var hos bm och det hade kommit en ny föräldratidning som man får ta hem gratis om man vill.  På omslaget stod det bl a "Förlossningsrädsla -  inte ett tecken på svaghet". Han visar mig blaskan och säger: "Titta Emelie, förlossningsrädsla är inte ett tecken på svaghet", som om han skulle bevisa för mig att jag inte ska skämmas över att jag är förlossningsrädd, och inte känna mig dålig för detta.

Det som är ännu mer fantastiskt är att han verkligen försöker förstå mig och försöker sätta sig in i alla mina situationer som jag kan må dåligt över trots att han själv inte är en människa som går runt och mår dåligt över saker och ting, det ligger liksom inte i hans natur. Men han försöker verkligen förstå varför man mår dåligt och kan säga något i stil med "jag tror jag förstår hur du känner", "det kommer att lösa sig gumman", "inte ska du vara orolig, jag är ju här" osv. Usch, blir helt rörd och tårögd då jag skriver detta så jag ser knappt vad jag skriver haha! Nä men en stor eloge till honom! Älskar denna fina människa     

PUSS!!

Tappade hakan och dog några gånger om då jag ramlade över en gammal bild på datorn. Har jag sett ut sådär?!?!?!?! Is that me, myself and I ?!?!?! Helt sick, har aldrig sett mig själv som så "smal". Snacka om att ens kroppsbild blivit helt annan sedan man blev gravid samt äldre å klokare hahahaha....

Nu är jag inne i v 38 och tänkte uppdatera duktigare imorgon, är åt helsike för trött idag.