Idag har det varit en fullspäckad dag = inte bra ur stress-synpunkt. Min puls har varit skyhög hela dagen och det har känts som om man har haft "hjärtat i halsgropen". Möten har avlöst varandra på jobbet och jag har nya uppgifter att ta itu med och imorgon ska jag på ett basenhetsledningsmöte och visa upp mitt projekt inför alla högre uppsatta knösar, behöver jag säga att jag är N E R V Ö S!?...Usch  

Före föräldragruppen idag var vi på ett barnmorskebesök nu i v 33. Hon frågade lite hur jag mådde och jag svarade; "Som vanligt, stressad. Det känns för mycket vissa dagar". Hon påminde åter igen om att möjligheten till sjukskrivning finns, men envis som en gammal åsna ska jag pressa mig själv då det är så "kort" tid kvar av vikariatet. Varje dag är mer eller mindre en kamp för att ta sig iväg till jobbet. Jag vet inte om det är beundransvärt eller rent ut sagt idiotiskt att jag inte har haft en enda sjukdag sedan jag började på detta ställe (9 mån tillbaka), om man inte räknar med den dagen jag var borta då min pappa blivit dålig i hjärtsvikt, men det är den enda dagen och det är ju förståeligt om man behövde en ledig dag för att bearbeta det.

Ibland (läs sällan) kan jag ge mig själv cred och tänka: "Du är stark Emelie som trots att du mått så dåligt och haft så mycket ångest och oro faktiskt klarat av ditt jobb HELTID, utan sjukdagar och dessutom varit gravid med alla känslostormar som kommer med det". Då kan jag känna en kortvarig stolthet som sedan lätt kan brytas av känslor såsom: "Nä, vad idiotisk jag är, jobbet är inte allt, jag förtjänar inte att plåga mig på detta sätt."..Man blir lite som en schitzofren med alla olika tankar och känslor som bubblar upp inom en. Nåväl nog om detta!

Hos barnmorskan såg allt tipptopp ut. Blodtrycket låg på 135/70 och blodsockret samt blodvärdet var bra. Mitt sf-mått hade ökat till 34 cm (om jag inte minns fel) kommer bara ihåg att det var en ökning med 3 cm sedan sist. Barnmorskan försökte känna efter huvudet och om det låg nedåt, vilket hon också kände att det gjorde. Efter det hjälpte hon mig att känna huvudet och efter det fick Jakob känna. Det var lite häftigt   Jag har ju varit orolig för att jag ska ha en bjässe som kommer att vara omöjligt att föda fram, men hon kände ingen bjässe som tur var hahaha. Vikten har gått upp och ner med ca 2 kg intervall sista gångerna jag vägt mig, men i snitt kan man säga att jag lagt på mig 10 kg. Jag tycker att det låter så groteskt mycket och vågen har aldrig annars visat så mycket, men innerst inne inser jag ju att det inte är mycket, att det är inom normalgränsen. Vadå patetisk vikthysteri?!?!?! Men inombords känner jag - nu räcker det med kilon! Hjärtljuden låg som vanligt mellan 130-150 slag/min  . 

På föräldragruppen hade vi ju fått i läxa att parvis berätta om varsitt smärtstillande läkemedel. Jakob fick uppgiften delegerad av mig att "läsa från papprena" och jag försökte flika in lite här och var för att inte verka helt harig och mållös hahaha. Inte ens DÄR kan jag släppa kontrollen och känna att "nu kan jag få slippa det här och koppla av, så sköter Jakob det" utan jag känner tvånget att bidra med något för att inte känna mig "dum" och att folk ska tro att jag är inkompetent. 

Efter allas föredrag eller vad man ska kalla det fortsatte barnmorskan att prata en del om förlossningen och vilka smärtstillande läkemedel som finns. I slutet av programmet fick vi se en förlossningsfilm. Efter den blev vi uppdelade i en tjejgrupp och en killgrupp. Vi tjejer skulle diskutera vilka tankar som poppade upp angående förlossningen, hur vi kände inför den och hur vi reagerade på filmen osv. Killarna skulle diskutera samma sak. Det var jättestelt i början men efter ett tag pratade vi tjejer på helt spontant. Vissa var, som jag, oroliga inför förlossningen medans någon enstaka inte varit det minsta orolig. Lyllo henne säger jag, önskar jag vore sån!

Då jag tittade bort mot "killbordet" satt de helt knäpptysta och ingen sa något, vilket gjorde att jag blev full i skratt då jag mötte Jakobs blick! Men barnmorskan gick till deras bord och "pushade dem" och vägledde dem med lite frågor som de kunde spåna på så de kom igång i slutet med en liten diskussion. Hahaha. 

Nä nu har jag skrivit alltför mycket. Vet själv hur jobbigt det är att läsa blogginlägg som är göööörlånga. Så jag sätter punkt här. 

Lägger in en (tyvärr dålig) ultraljudsbild på knytet som togs i v 20. 

Få se nu, vad har hänt sedan sist? Jisses, har ingen koll, dagarna bara smälter in i varandra och jag har svårt att hålla isär dem. Vet inte riktigt vad jag berättade om senast och jag orkar sällan läsa igenom vad jag skrev sist haha. Jag kommer dock ihåg att jag beskrev mitt hektiska liv som råder just nu, speciellt på arbetsfronten men SNAAAART får jag andas ut. Jag hoppas ideligen att de inte erbjuder mig förlängt vikariat, jag vill vila MINST 3 veckor innan bf när jag arbetat färdigt och om jag blir förlängd får jag ju inte det, och vi alla vet ju vad arbetsförmedlingen och försäkringskassan säger om man tackar nej till erbjudet jobb?? - "ajja bajja!!" Så håll tummarna för mig att jag blir arbetslös efter sista september  hahaha...Vill inte gå från kontoret direkt till förlossningen tack!

Hänt mer? Jo min fina vän Linnéa tagit en massa gravidbilder på mig och Jakob i tisdags som hon sedan ska fixa till i sin dator och så ska vi få dem efter det, så himla roligt att ha, vi blev jättenöjda! Verkligen proffsfoton, synd bara att Jakob blundade och såg drogad ut på hälften av korten men det får stå för honom hahahahaha!  Nu har hon åkt hem till Sundsvall vilket känns tråkigt men hon kommer i december igen och då har vårat lilla knyte kommit   Korten kommer att läggas upp så att man får sig en sneak-peek då de är klara. 

Kroppsligt mår jag väl ganska bra fortfarande, kan inte klaga, det är värre med det psykiska haha...Men helt ärligt känner jag mig jättestressad på flera olika plan; jobbet - förlossningen - tiden efter barnets ankomst - förberedelserna innan - bankbyte - skaffa e-legitimation och gemensamt konto - läsa på om försäkringskasse-helvete och hur föräldrapenningdagarna fungerar etc etc. Ibland känns det som om det är så mycket att fixa så jag blir mest apatisk och gör ingenting istället för att ta itu med något. Är så knäckt efter att man har jobbat sina timmar varje dag så oj oj oj. 

Imorgon är det måndag och dags för föräldragrupp igen. Vi har fått en hemläxa till denna gång - alla har fått olika smärtstillande läkemedel att berätta om och vi fick just "smärtstillande läkemedel". Vad fan säger man om det? Det är ju det som de andra kommer att berätta om, summan av kardemumman??? Jag blev mest less på att man fick ytterligare en "läxa" att genomföra, det är nog med allt man har på arbetet och profylaxen inför förlossningen, och så ska man dessutom få göra detta - skitkul!!! Jag sa till Jakob att han får kirra detta med att berätta om det för gruppen, annars vill jag inte fara på måndag, blir helt förstörd av sådana övningar. Tycker inte att det är det minsta roligt. Jag kommer ändå inte höra vad de andra berättar om och lära mig något för att jag kommer att vara så uppstressad och vänta på "våran tur".  Jakob skulle fixa det, han verkar inte vara bekymrad, tur att vi är så olika på det planet haha...

Nu blir det turbotvättning hela dagen. Ska tvätta en massa bebiskläder och Jakob och en polare till honom ska åka och hämta en garderob som vi ska få av mina föräldrar, så blir det att packa in alla kläder där sedan så att man får lite struktur. Det jag även ska och behöver göra är att skriva ett förlossningsbrev samt packa iordning bb-väskan så kan jag bocka för två saker på min mega "to-do-lista" haha...

Magen i v 33:

Idag fick jag och Jakob gå på föräldrakurs. Vi var totalt 6 st par. Ganska intressant info men sjukt nervöst att sitta och presentera sig och diskutera olika frågor med okänt folk. De som känner mig vet att jag tycker att det är väldigt jobbigt med sådana tillställningar. Samtidigt vill man ju lära känna folk i samma situation och skapa kontakter. Men det gick bra trots allt och man fick dela upp sig 4 och 4 och skriva frågor som man hade både nu innan förlossningen, om förlossningen men även frågor man har efter förlossningen. Barnmorskan gick sedan igenom lapp för lapp i gruppen och besvarade frågorna. Det är vi i gruppen som tillsammans får skapa innehållet.

Annars känns det som om man är allmänt sönderstressad och det är fullt upp, mest på jobbfronten. Jag har ju vikariat t o m sista september och har "fått äran" att startat ett projekt som jag måste slutföra innan jag slutar eftersom jag är den enda som kan det i dagsläget. Jag blir bara inbokad på fler och fler möten och får bara fler och fler uppgifter som måste slutföras. För en "vanlig Svensson" kanske det inte är så mycket men för mig som är en sådan sjuklig prestationsmänniska (som tror att jag bara duger om jag presterar bra) blir det för mäktigt och jag tappar totalt glädjen i det jag håller på med. Vissa dagar känns det överjävligt och jag undrar hur jag ska kunna ro i land allt med mig själv i behåll och vissa dagar känns det lite bättre.

Idag ville chefen att jag skulle boka in två eftermiddagar då jag kan utbilda dem som ska ta över detta på respektive enhet sen. Jag - utbildare? Det vände sig i magen vid blotta tanken att jag ska hålla i en utbildning, speciellt i det här skicket. Sönderstressad och "folkskygg". Hatar att stå i centrum. Det känns verkligen som ett hån från ovan att jag ska göra detta. Är det ytterligare en prövning för mig som jag måste genomgå eller är det ödets ironi?

Allt detta stjäl så mycket energi av mig så jag glömmer helt bort att förbereda mig på att bli mamma och varva ner inför förlossningen. Tipsen jag får från barnmorskan med andningsövningar/avkoppling etc blir ytterligare en "jobbig läxa" att genomföra och jag känner mig sjukt omotiverad och likgiltig inför alla övningar. 

Barnmorskan och min läkare har gett mig möjligheten att börja medicinera (vilket jag inte vill då det kan medföra risker för barnet) eller att jag blir sjukskriven. Hur jag än gör känns det som om det blir fel. Det är fel att pressa sig själv så till den yttersta grad så att man är utbränd lagom till förlossningen och till det nya skedet i mitt liv som mamma, och det känns fel att ta "den enkla vägen ut" och avsluta det "fult" genom att sjukskriva mig. Jag kommer ju att grubbla och känna mig dålig över det i en evighet om jag gör det valet.

Jag servar ju många enhetschefer men även en vårdchef och en verksamhetschef i detta projekt och det känns inte bra. Om jag avslutar alltihop ofullständigt och sjukskriver mig kommer jag aldrig att bli anställd om det väl skulle dyka upp en tjänst. Det känns som om jag skulle bli "bandlyst" och att de inte skulle vilja satsa på mig en gång till om jag valde att sjukskriva mig. De "litar" på mig att jag gör klart detta och säger att de är så nöjda med mig och att jag gör ett bra jobb. De räknar med mig, jag vill inte göra dem besvikna, men de skulle bara veta hur jag känner och mår innerst inne    Jag visar ju aldrig utåt hur jag mår utan lägger alltid på mitt bredaste leende och vill visa mig framåt och "alert" trots att jag inombords känner mig som rena rama motsatsen. Därför tror jag att folk kan ha svårt att tro att jag verkligen känner såhär, det skulle vara en chock för dem om de fick veta. 

Jag ska dessutom på ett basenhetsledningsmöte nästa vecka och visa upp vad jag har gjort än så länge i projektet. Det kommer att sitta folk från basenhetsledningen, enhetschefer, läkare, verksamhetschef, vårdchef, sektionschef - ja ALLA med högre status än mig. Jag vet inte hur jag ska överleva den dagen. På något sätt går man som på autopilot och kliver utanför sin kropp när man blir satt i sådana situationer. 

Sådär, nu har jag fått lätta på hjärtat lite och skriva av mig om mitt liv just nu som tyvärr inte är en dans på rosor. 

Bild: google.se

Igår for jag, Jennie och Jonna till Jennies föräldrars kyrkstuga i Kyrkbyn för att ha det lite mysigt med grillning osv. Vi började med att handla kött att grilla, sallad, potatisgrätäng, godis, chips läsk etc på Kvantum för att ha mycket att gotta på då vi kom fram   ...

Väl framme satte vi igång grill och började göra iordning middagen. Det var jättegod mat men tyvärr förstördes aptiten lite p g a att min och Jonnas färdigamarinerade kycklingfiléer luktade prutt. Det smakade jättebra, men luktade desto mindre bra då vi skulle förtära dem. Det blev över några filéer om man säger så och vi var lite oroade för att vi skulle bli matförgiftade haha. Men båda lever idag och har inte blivit sjuka   

Pruttkycklingen   

Vi gjorde även upp en brasa i den öppna spisen. Så himla mysigt. Önskar att man själv hade en stuga med öppen spis. 

Senare på kvällen och då det hade blivit mörkare började Jennie skrämma upp, mig iaf, då hon inte ville sitta själv i en säng som var precis vid ett fönster och hon tyckte sig se "något/någon" som smög omkring därute. Hon släckte ner i stugan och ville inte att någon skulle kunna se henne (vadå paranoid???) hahaha...Och det smittade såklart av sig för då började jag bli nojig. 

Vi hade heller ingen aning om att det var s k "spökvandring" i Kyrkbyn just denna kväll, det såg vi på nätet. Både Jonna och Jennie tyckte att vi skulle gå, men vi hade "tyvärr" inga kontanter och denna spökvandring skulle kosta 150:- per person. Jag säger bara att det var extremt tur för mig för jag hade verkligen dött av att gå på en sådan vandring och jag tror inte att bebben hade uppskattat om jag hade gått runt och skrikit, haft skyhögt blodtryck och stresshormoner i hela kroppen   ...

Men det räckte med att vi höll till i stugan för att bli tillräckligt skrämda. Jennie fick den briljanta idén att vi skulle gå upp och titta på vinden som fanns i stugan. Ett slags takloft. Jonna fick klättra upp först på stegen som var minst rädd och titta vad som fanns där uppe. Efter en stund hakade Jennie på och tittade tillsammans med henne vad som var där. Själv tänkte jag på alla skräckfilmer jag har sett om sådana loft/vindar och kände mig rädd hahaha...De försökte övertala mig att gå upp och kolla men jag kom bara halvvägs upp på stegen, dels p g a höjdrädsla och dels p g a att jag inte tordes titta upp genom luckan hahaha...Jag sträckte däremot upp min mobilkamera och fotade snabbt för att kunna se vilka vyer som var däruppe, men var hela tiden rädd för att "någon" skulle rycka av mig mobilen hahaha...

Hahahaha...jag som ska försöka ta mig upp med Jonna

Detta fångade jag på bild med en darrande hand hahaha....

Men kvällens "bravader" slutade inte här. Vi var tvungna att gå i enad trupp för att kunna diska, slänga

sopor efter oss etc. Blev extra skrämd då Jonna bestämde sig för att sparka i dörren in till diskrummet där jag och Jennie var och diskade vilket resulterade i att vi skrek och kaosade lite därinne. Jag försökte ta mig förbi Jennie i ren panik för att komma så långt ifrån dörren som möjligt men det var ett jättetrångt utrymme och med min mage ivägen gick det trögt att ta sig förbi. Då Jonna garvandes röck upp dörren satt jag på en bänk med Jennie halvsittandes på mig, det måste ha sett ganska roligt ut   

Nästa gång var det min och Jonnas tur att diska undan några glas och vi var nojiga att det skulle skymta förbi någon i fönstret och i det här laget var det becksvart ute. Jag tänkte tanken och var orolig för att Jennie skulle komma upp i fönstret och skrämma oss men vi kom snabbt på att det inte skulle inträffa för att Jennie skulle vara för rädd för att ta sig ut där själv i mörkret. Men rätt som det var då vi var som mest oförberedda hoppar Jennie upp i fönstret och skriker så att jag och Jonna fick hjärtinfarkt. Haha....  

Ja herregud, behöver jag berätta mer om våran gastkramande kväll ute i Kyrkbyn? Jag tror inte det   

Nog om det. Nu är jag i v 32 (31v och 3 dagar) och magen och jag ser ut såhär:

Som jag tror jag har nämnt i tidigare inlägg så lider jag av förlossningsrädsla som bara växt sig starkare och starkare ju längre graviditeten fortlöpt. Jag har pratat en del om det med min barnmorska och fick rekommendationen att träffa en s k "noreabarnmorska" på sjukhuset, så igår var jag hos en sådan efter jobbet. Jag hade staplat upp alla mina farhågor och vad jag verkligen fruktar inför förlossningen och vi gick igenom punkt för punkt och hon berättade mycket om hur det oftast går till och jag verkar vara långt ifrån ensam om min rädsla. 

Det jag bl a är rädd för är:

* SMÄRTAN - Att jag ska förgås av smärtan och att det kommer att göra så ont så att jag inte kommer att kunna hantera den. Att jag ska freaka ur totalt få en panikattack i förlossningssalen och tappa all kontroll.Jag har ju ett sådant sjukt kontrollbehov och har svårt att känna mig bekväm med att jag kommer att få lämna över mig själv helt i andras händer utan att kunna påverka vad som händer under förlossningen.

* Att det ska hända något med barnet - Att barnet ska ligga för länge eller fastna i förlossningskanalen och få syrebrist som kommer att resultera i en cp-skada eller att bebisen ska dö. 

* Att jag ska få komplikationer och skador såsom att spricka hela vägen ner till ändtarmen, att de kommer att behöva klippa, använda tång eller "knuffa" på magen för att hjälpa bebisen ut. Att jag ska bli urininkontinent efteråt, få hemorrojer eller känna stort obehag i underlivet, för att inte tala om framfall. 

* Att förlossningen ska gå så fort att jag inte hinner få epidural och kommer måsta föda utan bedövning. 

Ja, listan kan göras låååång. Men nu bearbetar jag iaf den information som jag har fått och jag hoppas att jag ska bli hjälp och känna mig lite tryggare ju närmare jag kommer bf. Det gäller ju att vara laddad både fysiskt och mentalt inför en förlossning och just nu känns det som om jag lider av stor psykisk obalans vilket inte är ett så bra utgångsläge. Jag måste ju må hyfsat bra och vara taggad för att orka kämpa mig igenom förlossningen. 

Noreabarnmorskan tyckte absolut att jag skulle gå ner i arbetstid och kanske bara jobba 75% så att jag verkligen hinner bearbeta allt som komma skall, för jag kommer ju bara att bli tröttare och tröttare ju närmare "do day" jag kommer och då blir det svårt att ta sig till verktygen de delar ut till en för att kunna hantera sin förlossningsrädsla. Jag känner mig redan nu knäckt av att jobba 100% och orkar inte börja med övningar etc då jag kommer hem, vilket inte är en fördel för min del.

Dock är jag en prestationsmänniska som bryr mig FÖR mycket om vad andra tycker och vill därför inte sjukskriva mig. Jag skäms av tanken på att det kommer att stå på mitt intyg vad jag är sjukskriven för. Det är hemskt att man ska skämmas över en sådan sak, men jag är en person som vill visa mig stark utåt och hatar att visa svaghet. Vi får se hur det blir med detta helt enkelt. 

www.google.se

Idag var vi hur som helst hos barnmorskan. SF-måttet hade ökat till 32 cm, blodtrycket var 120/70 och hon sa att jag var så snyggt gravid. Kändes roligt att höra. Man känner sig för det mesta allt annat än snygg   Vi fick höra hjärtljuden och det pendlade allt från 130-150 slag/min. Allt såg fint ut och jag följde kurvan. 

Idag är jag inne i vecka 31 (30 veckor och 2 fulla dagar). Nu känns det som om allt går med racerfart. Det har varit några dystra dagar eftersom min farmor varit dålig på sistone och avled i veckan. Det kommer ju så småningom bli begravning i Stockholm eller Göteborg (där farmor är född och har familj), men jag är bara orolig att jag inte kommer att hinna fara. Har ju inte så lång tid på mig innan bebis är beräknad och snart får jag väl inte flyga längre. Det kan dröja ganska länge innan man får begravning i storstäderna och det skulle vara mäkta trist om man inte kunde fara på begravningen och ta ett avsked   ...

Jag har verkligen tänkt på det där att "när någon dör, så föds någon och vice versa". Tycker alltid att det stämmer och "avlöser" varandra. Nu när någon i min närhet avlidit så ska ett nytt liv komma, d v s vårt barn. Födelse och död har hittills avlöst varandra i min närhet de senaste åren och det är ganska fränt på ett sätt om än döden är en tragisk upplevelse men noll glädje i och födelse precis tvärtom. Men sånt är livet.

Lägger här ut lite info om vad som händer med moder och barn i v 31 samt en ny magbild på mig:

Barnet

Barnet är nu cirka 40 centimeter långt från huvud till fot. Nu börjar det närma sig födelselängden. Många har redan hår på huvudet som kan ha vuxit upp till två centimeter. Barnet kan ha lagt sig tillrätta med huvudet nedåt men det är inte säkert. För förstföderskor fixeras den delen av fostret som kommer först i bäckeningången ofta tidigare än för dem som fött barn tidigare. Hos de sistnämnda kan föregående fosterdel vara rörligt ända tills förlossningen startar.

Vikt 1 800 gram.

Bild: http://www.google.se/search?num=10&hl=sv&site=imghp&tbm=isch&source=hp&biw=1366&bih=643&q=foster+v+31&oq=foster+v+31&gs_l=img.3...1183.3015.0.3972.11.9.0.2.2.0.53.321.8.8.0

...0.0...1ac.PX-N-SR_4JU

Mamma

Din lungkapacitet har ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Det behövs både för barnet och för dig själv. Den ansträngning det innebär att vara gravid kan göra dig andfådd. Bebisen fyller upp större delen av magen. Det kan kännas trångt och tungt. Många kvinnor samlar på sig vatten. Om dina ben är svullna och känns tunga kan du prova med stödstrumpor. Det kan också hjälpa att ligga eller halvsitta med benen i högläge. Tala med din barnmorska eller hör efter på apoteket. Har du börjat tänka på förlossningen? Känns det bra, roligt, spännande, ångestframkallande, häftigt? Prata med din familj och dina vänner. Din barnmorska finns också där för att reda ut begrepp och lyssna till dina tankar.

Bild: http://se.babycenter.com/pregnancy/fetaldevelopment/31weeks/

Text: http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Graviditetskalender/Veckor/Gravid-vecka-31/

Bebisen måste puta ut med rygg, ben eller rumpa. Känner hur det "buktar ut" och spänner i magen =) Det känns som om h*n slår kullerbyttor där inne. Märklig men mäktig känsla   

Jag har inte tyckt det hänt så mycket med magen och den har vuxit sakta sakta och har tänkt att "såhär såg jag ju typ ut innan". Men så hittade jag en bild från början av graviditeten och fick backa lite. Visst fan är det skillnad hahahaha!  

Här var jag i v 11

Fick just veta att min farmor avlidit. Det var väntat. Mycket tankar som snurrar i huvudet nu. Vila i frid farmor   

Har kommit in i v 30 i tordags så det var några dagar sedan. 

Babybulan i v 30. 

I fredags hade vi våra vänner Sara och Robert på besök. Vi beställde pizza och såg film. De hade skaffat barnvakt till lilla Livia så de var fria och lediga och man kunde slappa och umgås som old days. Var mycket trevligt. Man umgås alldelens för sällan än man egentligen borde göra med vänner, men alla har ju sitt. Man ska ju orka ta sig igenom jobb, vardag, familjeliv etc etc =)...Får se hur det blir sedan då man själv får barn, man får nog fullt upp skulle jag tro.

I lördags var vi på kräftskiva med folk från Jakobs jobb + barn och respektive. De hade sålt lite skrot och fått ihop pengar till att inhandla färska kräftor och räkor. Jag åt så jag storknade och alla runt bordet var mäkta imponerad över hur mycket kräftor jag kunde sätta i mig, har ingen botten då det gäller sådan mat hahahaha... Det var riktigt trevligt och jag har inte skrattat så mycket och så helhjärtat på väldigt länge. Har känt mig lite låg under en period nu så det behöves verkligen umgänge med humoristiska och trevliga människor och jag hade nästan ont i magen av allt skratt då kvällen var slut. =) Lägger in lite bilder senare... måste kila!